Hur kamelen fick sin puckel
När världen var ny, och allt just hade börjat, började djuren arbeta åt människan. Hästen travade och bar, hunden sprang och hämtade, och oxen drog plogen på åkern. Men mitt i den ylande öknen satt en kamel. Han åt torra buskar och taggar och sa bara:
– Humpf!
En dag kom hästen till kamelen.
– Kom och trava. Mannen behöver oss.
Kamelen tittade långsamt upp och sa:
– Humpf!
Sedan kom hunden.
– Kom och bära och hämta. Det finns arbete.
Kamelen tuggade vidare och sa:
– Humpf!
Till sist kom oxen, varm och dammig.
– Kom och plöja med mig på fältet.
Kamelen gäspade och sa igen:
– Humpf!
Häst, hund och oxe gick till människan.
– Kamelen jobbar inte alls, sa de. Vi får arbeta extra.
Människan suckade.
– Då måste ni arbeta mer i dag, för kamelen gör ingenting.
Djuren blev trötta och arga. När de gick genom öknen såg de Djinnen över alla öknar, som vaktade sanden och vinden.
– Djinn, sa hästen, kamelen vill inte jobba. Han bara sitter och säger "Humpf!".
– Hur lät det? frågade Djinnen.
– Så här, sa hunden, och gjorde en sur min: Humpf!
– Jag ska ordna det, sa Djinnen och svävade iväg över sanden.
Djinnen fann kamelen vid en liten vattenpöl. Kamelen tittade på sin egen spegelbild och var mycket nöjd med sig själv.
– Kamelen, sa Djinnen, varför jobbar du inte?
– Humpf! sa kamelen.
– Är det allt du säger? frågade Djinnen.
– Humpf! sa kamelen igen.
– Hör nu, sa Djinnen lugnt. Hästen, hunden och oxen har arbetat extra för din skull. Du har redan missat tre dagars arbete. Ska du fortsätta säga "Humpf!"?
Kamelen blängde och sa:
– Humpf!
– Då får du en hump, sa Djinnen stilla.
Luften darrade. Sanden virvlade i en mjuk ring. Kamelen kände hur hans långa rygg började puta, högre och högre, tills det blev en stor puckel.
– Vad är det här på min rygg? pep kamelen.
– Det är din puckel, sa Djinnen. Den kom från ditt eget "Humpf!". Du har missat tre dagars arbete. Nu ska du arbeta tre dagar i sträck utan att äta, för puckeln spar mat och vatten åt dig.
– Men jag kan inte sitta ner bekvämt, klagade kamelen.
– Puckeln hindrar dig inte från att arbeta, sa Djinnen vänligt. Den hjälper dig att klara öknen. Gå nu till hästen, hunden och oxen. Var inte lat.
Kamelen stampade i sanden.
– Humpf... sa han, men inte lika högt som förut.
Han gick till fältet där de andra arbetade. Hästen lyfte huvudet.
– Kommer du att jobba nu?
Kamelen nickade. Han spände kroppen under sin nya puckel och började dra och bära. Hunden sprang bredvid och oxen suckade av lättnad.
– Bra, sa de. Nu gör vi det tillsammans.
Och från den dagen arbetade kamelen med de andra. Men puckeln stannade kvar på hans rygg, som en påminnelse från när världen var ny och han bara sa "Humpf!". Därför har kamelen sin puckel än i dag, och den hjälper honom att klara långa dagar i den stora, varma öknen.
