Hur bältdjuren började

Långt inne vid den stora floden Amazonas, där solen glittrade på vattnet och trädens skuggor blev långa och svala, bodde två mycket goda vänner. Den ena hette Sticklig-Pricklig Igelkott, för han hade gott om starka taggar. Den andra hette Långsam-och-Stadig Sköldpadda, för han bar ett runt, hårt skal och tog god tid på sig med allt.

De två vännerna brukade vila på en sandbank och prata om livet. Sticklig-Pricklig rullade ihop sig till en liten boll när han ville vara trygg. Långsam-och-Stadig drog in huvud och ben under sitt hårda skal när han blev rädd. De skrattade åt att de var så olika, men att det var just därför de passade fint ihop.

Inte långt därifrån tassade Den målade jaguaren, fläckig och smidig, genom dungen. Han var ung och hungrig och ville lära sig allt om jakt. En dag såg han de två vännerna på sandbanken. Han smög sig nära – först mot Sticklig-Pricklig. Men när han nosade för nära stack taggarna till! Jaguaren pep, skakade på tassen och sprang genast till sin mamma vid flodkanten.

"Mamma," jamade Den målade jaguaren, "vid floden finns ett djur som är stickigt och kan rulla ihop sig, och ett annat som är hårt och långsamt. Hur ska jag fånga dem?" Jaguarmamman slickade honom på huvudet och sa lugnt: "Lyssna noga, min unge. Den som är stickig heter igelkott. Den rullar ihop sig. Rulla den i vattnet – då måste den rulla ut för att simma, och då kan du ta den. Den som är hård heter sköldpadda. Den kan inte rulla ihop sig alls. Den sitter i sitt skal. Peta ut den försiktigt med tassen – då kan du ta den. Men kom ihåg: blanda inte ihop dem. De är mycket olika."

Sticklig-Pricklig och Långsam-och-Stadig hade hört varje ord. De såg på varandra med stora ögon. "Hörde du, vän?" viskade sköldpaddan. "Han ska rulla dig i vattnet." "Och han ska försöka peta ut dig ur ditt skal!" viskade igelkotten tillbaka. De blev tysta en stund. Sedan log de. "Då gör vi något nytt," sa Sticklig-Pricklig. "Vi byter trick! Du lär mig det du kan, och jag lär dig det jag kan."

Så började övningarna. Långsam-och-Stadig lärde igelkotten att simma. Först plaskade Sticklig-Pricklig klumpigt och fick vatten i nosen. Men sköldpaddan visade hur man flyter och paddlar lugnt med tassarna. Snart kunde igelkotten rulla ut lagom i vattnet, glida en bit och rulla ihop igen – plums, plask, sim! Sedan var det sköldpaddans tur. Sticklig-Pricklig visade hur man rullar ihop sig riktigt tätt. Sköldpaddan drog in huvud och ben, knep hårt och tryckte svansen tätt intill. Det knackade nästan i skalet när han blev rund och kompakt. "Titta!" ropade han stolt. "Jag kan också rulla!"

När Den målade jaguaren kom tillbaka, smög han sig fram mot Sticklig-Pricklig, precis som hans mamma sagt. Med nosen rullade han igelkotten ner i vattnet. Men vad hände? Sticklig-Pricklig rullade ut, simmade lugnt och kvickt och rullade ihop sig igen mitt i floden. Jaguaren hoppade efter, men igelkotten dök undan och simmade som en liten stjärna. "Det där är inte rätt!" morrade jaguaren och paddlade ilsket i land.

Då fick han syn på Långsam-och-Stadig. "Aha!" tänkte han. "Sköldpaddor kan inte rulla. Dem petar man ut!" Han satte tassen mot sköldpaddans kant – men sköldpaddan hade lärt sig väl. Han rullade ihop sig så tätt att det bara fanns ett hårt, runt skal. Jaguaren petade, drog och skrapade. Inget hjälpte. Skalet var som ett stadigt berg. "Det där är inte heller rätt!" jamade han, förvirrad och blöt.

Tillbaka till sin mamma sprang han. "Mamma, ingenting blev som du sa! Den stickige rullades i vattnet, men simmade som en fisk och kom undan. Den hårde skulle inte kunna rulla, men han rullade – hårt som en sten. Vad ska jag göra nu?" Jaguarmamman rynkade pannan. "Om den stickige simmar och den hårde rullar – då är de varken igelkott eller sköldpadda på det gamla sättet," sa hon långsamt. "Då är de något nytt. Och när något är nytt måste du lära dig på nytt."

Under tiden fortsatte vännerna att öva. De rullade, simmade, rullade igen. De blev allt bättre på varandras tricks. Sticklig-Prickligs taggar lade sig mjukare och glattare, som smala band över ryggen när han rullade ofta. Långsam-och-Stdadigs skal fick böjliga ränder, så att han kunde rulla ännu tätare. De såg fortfarande ut som sig själva – men också lite annorlunda, som om sanden och vattnet hade format dem.

En kväll stod Den målade jaguaren på sandbanken igen. "Är du en igelkott?" frågade han Sticklig-Pricklig. "Inte bara," svarade igelkotten och simmade ut i en mjuk båge. "Är du en sköldpadda?" frågade han Långsam-och-Stadig. "Inte bara," sa sköldpaddan och rullade ihop sig till en perfekt boll. Jaguaren blinkade. Han visste nu att han stod inför något nytt – djur som både kunde rulla och simma, både var hårda och smidiga.

Han tassade tillbaka till sin mamma och berättade. Hon såg ut över floden som glittrade i månskenet. "Min unge," sa hon, "när ett djur bär band av skydd över ryggen, kan rulla ihop som en boll och ändå simma mjukt i floden – då kallar vi det bältdjur. Nu vet du hur bältdjuren började. Och du får hädanefter jaga med större respekt, för kloka djur finner kloka sätt."

Sticklig-Pricklig och Långsam-och-Stadig log mot varandra i mörkret. De var fortfarande vänner, precis som förr. Men i deras steg fanns något nytt: modet att lära, klokheten att dela, och glädjen över att tillsammans bli något mer. Och från den dagen fanns det bältdjur vid Amazonas – randigt skydd över ryggen, rullande som bollar när de ville och simmande som skuggor i den mjuka, varma floden. Så började bältdjuren, just så.