Hjälphjulet

Stenträdet stod mitt på torget som en gammal vän med fickor fulla av berättelser. Under dess breda krona satt Maja och Samir och ritade kartor över kvarterets små mysterier: var kråkorna gömde skedar, hur vinden viskade genom tvättlinor och vem som alltid tappade sin ena vante. De älskade att upptäcka, men ännu mer älskade de att göra något åt det.

En måndag med doft av nybakat bröd och cykeldäck bestämde de sig. De skruvade ihop en vagn som fick stora, snälla hjul och en handtagstung som en hand att hålla i. De målade den i sommarstrimmor – citrongult, tomatrött och himmelsblått – och hängde små pinglande bjällror på sidorna. Inuti byggde de lådor med handskrivna skyltar: Lagningslådan, Lyssnarlådan, Snören och Snilleblixtar, Lånesaker. Där låg tejp och snören, magneter och saxar, kritor och kompass, en liten pump, en sekatör, plåster, en lupplampa och två kex om någon blev låg i humöret.

– Vi rullar, sa Samir och drog i handtaget. – Hjälphjulet är klart!

Första stoppet blev blomsteraffären. Fru Rosalinda stod i dörren med rullande ögon och ett förkläde pepprat av pollenkorn. I butiken surra det, inte olyckligt, men ivrigt. Små humlor hade trasslat in sig bland buketter och snörstumpar.

– De hittar inte ut, suckade hon. – Och mina fingrar känns som blåbär av allt viftande.

Maja tog fram en lavendelkvist från Lånesaker – de hade fått den av Fru Rosalinda förra veckan – och Samir fyllde en låg skål med vatten och lade små stenar i som landningsplatser. De bar skålen utanför och höll lavendeln som en doftande flagga. Humlorna följde efter, en efter en, som när man viskar ett hemligt ord och alla vill höra det igen. Ute på trottoaren landade de och drack försiktigt. Fru Rosalinda skrattade av lättnad och stack ner en fröpåse i Hjälphjulet.

– För er, sa hon. – Så att ni kan så hjälpsamhet där ni går.

Vid övergångsstället stod Herr Pindel, den långe trafikvakten med käpp och visselpipa. Hans skylt hade vält så att bilarna såg mer förvirrade än farliga ut.

– Min skylt har tappat sin rygg, muttrade han.

Maja drog upp en klämma från Lagningslådan. Samir skruvade, Maja höll, och skylten reste sig som en soldat efter vilostund. Herr Pindel nickade, gav dem en överdrivet högtidlig honnör och lät sin visselpipa sjunga en liten fanfar som tack.

Vid fontänen stod vaktmästare Koko och såg ut som ett moln som tappat sitt regn. Fontänen bubblade inte. Barn satt på kanten och sparkade på gruset, som om gruset var skulden till allt.

– Nyckelknippan, sa Koko. – Den dök ner som en sten i rännan. Utan nycklarna kan jag inte öppna nånting: luckor, skåp eller knep.

Lyckligtvis hade Hjälphjulet en magnet stor som ett platt plommon. Samir knöt fast den i ett snöre, Maja sänkte den i rännan och lyssnade. Tystnad. Sedan ett klirr, som en sked mot glas. Tillsammans drog de upp en droppande knippa med nycklar som glittrade som små hemligheter.

– Vilken fiskelycka, skrockade Koko och vred om ett lås. Fontänen harklade sig, pruttade lite och började plaska. Ett litet sällskap såg ut att jubla först – men det var en sköldpadda som plötsligt kikade upp, förvånad över att det blivit fest i hemmet.

– Du hör nog hemma i dammen, sa Maja milt. De rullade Hjälphjulet som en liten bärstol och bar sköldpaddan till parken där vattnet var lugnt och fullt av små, glittriga mumsbitar. Vaktmästare Koko gav dem en gammal ringnyckel att hänga som minne på vagnen. Den lät ding-ding när hjulet skuttade över gatstenarna.

På Gamla Stråket satt farbror Volter i sin port. Han brukade spela fiol så att putsen på husen log, men nu vilade instrumentet tyst i knät.

– Strängen sprack, morrade han. – Och jag hittar inte den nya. Jag tror den rymt av skam.

Maja satte sig bredvid honom. Samir öppnade Lyssnarlådan och plockade fram två kex som de smulade åt småfåglarna. De tittade på fiolfodralet. Det hade fler fack än en trollkarl.

– Om du var en fiolsträng som var rädd, var skulle du gömma dig? frågade Maja.

– I det smala facket vid gångjärnet, hördes farbror Volter säga, nu lite skamsen över sin egen glömska. Och där, inklämd under en mjuk tygbit, låg strängen. Samir hjälpte honom att spänna den. Fiolen provsjöng först försiktigt, sedan varm och stadig. Melodin som fyllde porten var något mellan humlornas dans och ringnyckelns ding-ding. Människor saktade in, stod still, började le. Hjälphjulet glänste stolt utan att låtsas.

Så började det dugga. Små, vänliga droppar prickade marken. Vid rännstenen stod Iggy med tre papperbåtar och en nästan gråt. Han pekade på gatan där vattnet sökte egna vägar.

– Vi hade regatta, sa han. – Men floden blev sned.

Maja och Samir rullade fram. De vek upp en kartongbit som ramp och tejpade den med stora, trygga tejpbitar så att vattnet styrdes i en fin kanal. Barnen jublade när båtarna seglade som små modiga hjältar. Just då hördes ett plask och ett sklirr från marknadsståndet. Kiki, som sålde frukt, hade tappat en hel låda aprikoser. De rullade som små solar, och en tant var nära att halka i dem.

– Aprikosräddning! ropade Maja.

De bildade en kedja. Samir rullade Hjälphjulet som stoppkloss, Kiki höll upp påsar, passerande vuxna och barn plockade. Några aprikoser hamnade i Lånesaker som provisoriska hjulstopp. När gatan var frisk igen delade Kiki ut aprikoshalvor till alla räddare. Saften smakade som sommar som inte tänkte ge upp.

Framåt eftermiddagen blinkade lamporna i biblioteket till och blev stilla. Dörrarna stod fast, trots att man drog. Inne såg de bibliotekarie Inga, sex förskolebarn och Aisha från Majas klass. Aisha vinkade försiktigt, och förskolebarnen vinkade som vindsnurror.

– Elfel, viskade någon. – Dörrarna låser när det strular.

Maja tog fram kritor och ritade en jättestor hopphage på trottoaren så att väntan fick en rytm. Samir höll upp ett papper mot rutan med stora siffror: Vi är här. Inga skrev tillbaka på en whiteboard: Vi med, allt lugnt. För att få tiden att gå började Maja och barnen utanför berätta sagor som man berättar med händerna. Inne i biblioteket svarade förskolebarnen med munnar som gjorde åh och o, och Aishas ögon skrattade även om hennes mun var blyg.

– Bakdörren! sa Samir plötsligt. – Den med murgröna.

De sprang runt byggnaden. Murgrönan låg över handtaget som en grön orm som tagit rast. Maja plockade fram sekatören ur Lagningslådan. Klipp, klipp, klipp. Några förbipasserande vuxna kom och tryckte sina händer mot dörrens kant. Herr Pindel dök upp med sin långa arm och vaktmästare Koko med sin ringnyckel. På tre tryck öppnade sig dörren med ett suck. Inga och barnen gick ut som en liten parad. Aisha stod sist och stannade hos Hjälphjulet.

– Jag vill hjälpa med, sa hon tyst.

– Bra, sa Maja. – Vi har ju en Lyssnarlåda och två öron till behövs alltid.

När torget fylldes av prat igen kände Hjälphjulet sig större, fast det var samma vagn. På sidan målade de en liten sköldpadda som tack för dagens simlektion. De hängde upp en ny skylt där det stod: Vad behöver du? Vad kan du? Folk stannade och skrev med kritor: Jag kan fläta hår. Jag kan bära tungt. Jag kan berätta skämt. Jag kan laga punka.

Den kvällen – när Stenträdet bara lät vinden kamma sina blad – rullade Hjälphjulet hemåt. Ringnyckeln sjöng, bjällrorna svarade, och hjulen mindes varenda gatsten. Maja log. Samir log. Aisha höll i handtaget och kände att det passade henne precis. Hjälp, tänkte de, är som en rullande sång. Den hittar alltid någon som vill sjunga med.