Historien om Tom Katt

I ett litet hus vid en grön trädgård bodde kattmamman Mrs. Tabitha Twitchit med sina tre busiga kattungar: Moppet, Mittens och Tom Kitten. Det skulle bli tebjudning, och mamma ville att allt skulle vara prydligt och fint.

"Stå stilla, mina små," sa Mrs. Tabitha. Hon tvättade nosar och tassar och kammade mjuka morrhår. Sedan klädde hon dem i fina kläder. Moppet fick en vit klänning med förkläde. Mittens fick en blå klänning med rosett. Och Tom fick en blå kostym med blanka knappar som glittrade i solen.

"Nu går ni ut i trädgården och håller er rena tills gästerna kommer," sa hon. "Inget bus!"

"Ja, mamma!" svarade kattungarna och tassade ut.

Trädgården doftade gott. Fjärilar fladdrade, humlor surrade och gräset kittlade under tassarna. Kattungarna försökte gå fint, men kläderna satt lite trångt. Tom drog i sina byxor. Knapparna på västen blänkte, och han kände sig stilig. "Se på mig!" sa han och tog ett litet skutt.

Skuttet blev större än han tänkt. Pop! En knapp flög. Moppet skrattade. "Inte springa!" viskade Mittens, men snart jagade alla tre en gul fjäril runt syrenbusken. De rullade över en mjuk grästuva. Pop, pop! Fler knappar lossnade. Toms byxor gled ner, och västen sprätte upp.

"Å nej!" sa Tom och försökte dra upp byxorna, men bältet hade tappats. Kattungarna stannade och såg på varandra. De var smutsiga om knäna. Toms fina kläder låg i en liten hög i gräset.

Då hördes ett mjukt plask från dammen. En rad ankor kom vaggande mellan träden. De snattrade och bugade sina halsar. "Kvak?" sa den främsta ankan och tittade nyfiket på Toms kläder.

"De där är mina," sa Tom blygt och försökte gömma sig bakom Moppet.

Men ankornas ögon glittrade. De tyckte kläderna såg väldigt fina ut. De plockade upp kappan, västen och byxorna med sina näbbar och började klä på sig. Oj, så tokigt det såg ut! Byxorna var för korta för långa ankben. Västen gick inte att knäppa över en rund ankbröstkorg. Kappan hängde bak och fram. Ankorna vaggade stolt ändå, som om de vore herrar på promenad.

Kattungarna skrattade, men då hördes mammas röst inifrån huset. "Mina små! Var är ni?"

Mrs. Tabitha kom ut på farstun, med förkläde och sträng blick. Hon såg de smutsiga kattungarna. Hon såg ankornas tokiga dräkter. "Nej, nej, nej!" utbrast hon och sprang efter dem. "Ge tillbaka Toms kläder!"

Ankorna blev förskräckta och började springa. De vaggade snabbare och snabbare mot dammen. Pop! En knapp for. Flopp! En byxben ramlade av. Plums! I vattnet trillade västen. Snart flöt knappar och tygbitar mellan näckrosbladen. Kläderna var borta.

Mrs. Tabitha stampade lätt i gruset, men hon suckade mest. "In med er," sa hon lugnt till kattungarna. "Det blir tvätt igen."

Hon tvättade dem i varmt vatten, torkade dem mjuka och satte på nattlinnen. "I säng med er," sa hon vänligt men bestämt. "Ni får stanna uppe en annan dag." När gästerna kom, nynnade hon och log artigt. "Barnen är tyvärr förkylda idag," sa hon och bjöd på te och kakor.

Moppet, Mittens och Tom låg inte riktigt stilla. De tassade upp ur sängarna och kikade ner genom trappräcket. De såg hattar och koppar, sockerbitar och sylt. När ingen tittade, viskade Tom: "Ska vi?" Och så gled de—tyst som skuggor—nerför trappräcket, pling! Pang! Rätt i hallmattan. De fnissade så att morrhåren darrade.

Efter tebjudningen hämtade Mrs. Tabitha dem och kramade dem trött. "Mina små busungar," sa hon. "Imorgon leker vi ute igen. Men inga fina kläder just då."

Och sedan den dagen, fastän de växte och blev stadigare på tassarna, kläddes Tom, Moppet och Mittens aldrig mer i just de där fina kläderna. För knoppar kan poppa, ankors näbbar är nyfikna, och trädgårdar är gjorda för lek.