Herr Arnes penningar

Det var vinter i Bohuslän. Snön låg som mjuka filtar över bergen, och isen sjöng djupa toner under stjärnorna. På Solberga prästgård bodde Herr Arne, en god och klok man som sparade silverpengar i en tung kista. Med pengarna hjälpte han dem som frös, svalt och behövde tröst.

En natt kom tre främmande soldater från Skottland vandrande över isen. De var hungriga, frusna och hårda i blicken. De hörde om kistan och överföll gården. Det blev skrik och oro, och när allt tystnade hade Herr Arne och hans folk mist livet. Endast flickan Elsalill, som gömt sig i mörkret, överlevde. I nattvinden tyckte hon sig höra ett kyligt kling, som om pengarnas röst ropade genom isen.

Elsalill togs om hand i staden Marstrand, där havet möter klipporna och skeppen väntar på bättre väder. Hon bar sorg i hjärtat, men när våren dröjde och isen låg kvar mötte hon en ung främling på kajen. Han hette Archie och kom från ett skotskt skepp som låg infruset. Han talade mjukt, lyssnade när hon berättade om snö och stjärnor, och han bar sin ensamhet som en dold sten. Snart började Elsalill tycka mycket om honom.

Men nätterna var inte stilla. I månskenet såg Elsalill ibland en blek skugga på snön – som en systers hand som vinkade. I rummet kände hon en sval vind, och på dörrtröskeln låg spår av is. Elsalill hörde åter den kalla klangen av silver, och en viskning: "Följ sanningen."

En dag vågade Elsalill återvända till ruinen av prästgården. Bland sot och frusen aska hittade hon en blank, trasig knivspets. Hon mindes hur ett blad glimmat i nattens kaos. Senare, när hon gick vid hamnen med Archie, såg hon att kniven vid hans bälte saknade just en sådan spets. Hennes hjärta stannade till. När han rörde sig, klirrade något dolt under hans kappa – som is och silver som slog mot varandra.

Elsalill stod mellan två röster: den varma som sa att Archie varit snäll och den stränga som sa att rättvisa måste ske. På kvällen bad hon tyst: "Visa mig vad som är rätt." Då såg hon åter skuggan i dörren, mild och allvarlig, och förstod. Hon viskade till stadens vakter vad hon anat och lovade att leda dem när skeppet skulle bryta upp från isen.

Morgonen därpå fylldes Marstrand av blå skymning och isens suck. Skottarna drog den tunga kistan över den spruckna havsisen mot sitt skepp. Elsalill gick dem till mötes med vakterna på avstånd. Hon ställde sig framför Archie. "Säg sanningen," bad hon. Hans blick fladdrade som en rädd fågels. Då brummade isen, och en lång spricka for fram som ett svart streck. Kistan gled, männen tappade fotfästet, och havet öppnade sig med ett djupt, mörkt andetag.

Vatten och vinter tog ett hårt grepp. Silverpengarna sjönk med ett sista kyligt kling, som om de äntligen hittade hem i havets djup. Skottarna försvann i det svarta, och tystnaden lade sig över isen. I den vilda rörelsen kom ett blänk av stål och ett skrik som slocknade. Elsalill föll stilla, och folk sprang fram och bar henne varsamt i land.

Man sa att Elsalill somnade in den dagen, modig och sann. I Marstrand tände man ljus för flickan som vågade lyssna på den kalla klangen och på sitt eget hjärta. Och när isen sjunger om nätterna, kan man ännu höra en mild viskning i vinden: "Följ sanningen."