Hattstugan

I en liten stuga vid skogsbrynet bodde en mamma och hennes små pojkar. Mamma sydde hattar hela dagen. Hon satte band och blommor, sydde och sydde, för att få pengar till mat.

En morgon sa hon: "Nu går jag till byn och säljer hattar. Ni ska tvätta er, sopa golvet och röra i gröten så den inte bränns. Då blir jag glad, och vi får kalas när jag kommer hem."

"Javisst!" ropade pojkarna. Men när mamma gått började de busa. De sprang, skrattade, välte mjöl på golvet och glömde grytan. Gröt luktade bränt. Sot flög upp ur spisen. Snart var de kladdiga, sotiga och lite skamsna.

Då knackade det på dörren. Utanför stod en liten gubbe i röd hatt med vitt skägg och pigga ögon. "Här bor visst barn som glömt hur man hjälper till," sa han milt. Han tog av sin stora röda hatt, vände den upp och ner – och vips! Hatten blev till ett litet hus med dörr och fönster. "Det här är Hattstugan. Följ med."

Pojkarna blev så små som ekorrar för ett ögonblick och smet in. I Hattstugan fanns baljor med varmt vatten, doftande tvål, kvastar och rena handdukar. "Först tvätt," sa gubben. Pojkarna gnuggade händer, ansikten och öron. Vattnet blev grått, och pojkarna blev blanka och röda om kinderna.

"Nu sopar vi," sa gubben. En sopade, en bar ut soporna, en torkade bordet. "Nu lagar vi gröt," fortsatte han. En rörde sakta, en hämtade ved, en dukade fint. "När man hjälps åt går allt lättare," log gubben. Pojkarna nickade. Det var faktiskt roligt när alla gjorde sin del.

När Hattstugan glänste, klappade gubben i händerna. "Ni kan det här nu." Hatten svängde, pojkarna blev stora igen, och Hattstugan blev åter en röd hatt. Gubben räckte den åt mamma som inte var där – och åt pojkarna: "Skynda hem nu. Visa vad ni lärt er."

De sprang hem. De öppnade fönstret, sopade golvet, torkade bort mjölet, luftade ut bränd lukt och kokade ny, god gröt. De vek mammans hattar prydligt, ställde fram mjölk och lingonsylt och satte blommor i en kopp.

När mamma kom hem var hon trött men glad. Hon öppnade dörren och stannade. Allt var rent. Gröt ångade. Hennes barn var rena och log. "Åh, mina kära!" sa hon. "Förlåt att vi busade," sa pojkarna. "Vi har lärt oss i Hattstugan. Vi vill hjälpa varje dag."

Mamma kramade dem länge. Ute i skogsbrynet vinkade den lilla gubben i röd hatt. Vinden tog tag i hans hatt, och i ett ögonblick såg de den bli till ett litet hus igen, lika snabbt som en blinkning.

Sedan den dagen var stugan inte bara liten. Den var stor av hjälpsamhet. Och ibland, när fönstren stod öppna och någon sopade golvet, tyckte de sig höra ett litet skratt från Hattstugan i skogen.