Gåspigan

Det var en gång en ung prinsessa som skulle resa långt bort för att gifta sig med en prins i ett annat rike. Hennes mamma, drottningen, var klok och god. Innan de skildes åt gav hon sin dotter en näsduk med tre droppar av hennes blod på. "Så länge du bär den här nära hjärtat, ska den skydda dig," sade hon. Prinsessan red iväg på sin trogna häst Falada, och med följde också en hovjungfru som skulle hjälpa henne på resan.

Vägen var lång. Solen stod högt, och dammet virvlade. En dag blev de mycket törstiga. De kom till en bäck som glittrade i gräset. "Kära hovjungfru, hämta mig lite vatten i min bägare," bad prinsessan.

"Hämta själv!" svarade hovjungfrun och såg bort. Hon hade blivit lat och hård på resan, och hon lydde inte längre.

Prinsessan steg av hästen och gick ner till bäcken för att dricka med händerna. När hon böjde sig fram, gled näsduken med de tre blodsdropparna ur hennes liv och föll i vattnet. Den lilla näsduken flöt iväg, och prinsessan kände hur modet lämnade henne.

Från den stunden blev hovjungfrun ännu djärvare. Hon satte sig rakare i sadeln och sade: "Ge mig dina fina kläder, klä på dig mina. Och säg inte ett ord om detta till någon. Lovar du det?" Hon såg på prinsessan med en blick som inte gick att trotsa.

Prinsessan tänkte på sin långa resa, på att hon var ensam i främmande land, och hon blev rädd. Hon bytte kläder och lovade att vara tyst. Hovjungfrun red på Falada, och prinsessan fick rida på en enkel häst. Så kom de fram till det främmande slottet, där kungen och prinsen väntade på sin brud.

Hovjungfrun steg fram i prinsessans kläder och låtsades vara bruden. Hon bugade och log. Den sanna prinsessan stod tyst i sina enkla kläder och visste inte vad hon skulle göra. Ingen kände igen henne. "Hon kan få arbeta i stallet," sade den falska bruden. Men kungen, som var en gammal, klok man, tyckte det var märkligt och lät henne i stället ta hand om rikets gäss med en pojke som hette Konrad.

Den falska bruden var ändå inte lugn. Hon var rädd att Falada, den trogna hästen, skulle avslöja allt. "Ta bort hästen," befallde hon männen i stallet. Det gjorde ont i prinsessans hjärta. Men hon bad en av stallkarlarna att åtminstone hänga Faladas huvud under den stora porten, där hon skulle gå förbi varje dag med gässen. Så blev det.

Nästa morgon gick prinsessan med Konrad ut över ängarna. När hon passerade porten såg hon upp och sade mjukt:

"Falada, du som hänger här, hör du hur jag går förbi?"

Och Faladas huvud svarade med en sorgsen röst:

"Å, jungfru drottning, du går här, visste din mor hur du har det, skulle hennes hjärta brista."

Konrad stirrade storögt. Han hade aldrig hört något liknande. Utanför stadens murar släppte de ut gässen. Prinsessan satte sig i gräset för att kamma sitt långa, gyllene hår. Håret glittrade i solen, och Konrad ville så gärna röra vid det. Han hoppade fram för att rycka en lock.

Då sade prinsessan med klar röst:

"Blås, vind, blås så vilt du kan, ta Konrads mössa och jaga den bort! Spring över äng och backe, min vän, tills jag kammat färdigt kort och gott."

Vinden lyfte, som om den hade väntat, och Konrads mössa flög iväg långt bort. Konrad fick springa efter den och kunde inte störa henne. När han kom tillbaka var kamningen klar och gässen gick lugnt och betade.

Detta hände en dag, och det hände nästa dag igen. Varje morgon talade hon till Falada under porten, och varje dag blåste vinden bort Konrads mössa när han försökte dra i hennes hår. Till slut sprang Konrad upp till kungen. "Ers Majestät," sade han, "gåspigan är inte som andra. Hon talar med ett hästhuvud vid porten, och vinden lyder henne när hon kammar sitt gyllene hår!"

Kungen blev nyfiken. Nästa morgon gömde han sig bakom porten. Han hörde prinsessans milda röst och Faladas sorgsna svar. Han följde dem ut till ängen och såg hur vinden for iväg med Konrads mössa. Då förstod han att något viktigt var dolt här.

På kvällen kallade kungen på gåspigan. "Berätta som det är," sade han vänligt. Men prinsessan teg, för hon hade svurit en ed att inte säga något. "Nåväl," sade kungen efter en stund. "Om du inte kan tala med mig, så tala med den gamla järnugnen där borta. Den kan bära hemligheter utan att döma."

Prinsessan gick till den stora, svarta järnugnen i köket. Hon la handen mot den svala metallen och viskade fram hela sin historia: moderns gåva, bäcken där näsduken försvann, hovjungfruns svek, Falada och ängarna. Men bakom dörren stod kungen, stilla som en skugga, och hörde allt.

Nästa dag hölls en stor fest på slottet. Alla var där, även den falska bruden. Kungen reste sig och sade: "Säg mig, vad för straff förtjänar den som förkläder sig, tar någon annans plats och gör en oskyldig till tjänare?"

Den falska bruden ville verka sträng och rättvis. "Ett hårt straff," svarade hon kallt. Hon beskrev själv det svåraste hon kunde tänka sig.

Kungen nickade allvarligt. "Du har dömt dig själv," sade han. Då avslöjade han sanningen för alla och förde fram den sanna prinsessan. Hon stod där stilla och ljus, och alla såg vem hon var. Den falska bruden fick bära följderna av sitt svek och fördes bort ur riket så att hon inte kunde skada någon mer.

Prinsen gick fram till den sanna prinsessan, tog henne i handen och sade: "Det är dig jag har väntat på." Snart firades ett bröllop som hela landet talade om. Vinden blåste mjukt över ängarna, gässen kacklade nöjt, och kungen log stolt. Prinsessan glömde aldrig Falada, sin trogna vän, och hon bar alltid i hjärtat lärdomen hon fått: att mod, sanning och trofasthet är starkare än svek.

Och om du en dag passerar en gammal port och hör en viskning i vinden, kanske det är minnet av en prinsessa som höll sitt ord, och en röst som aldrig riktigt tystnade.