Eneträdet

En vinterdag stod en kvinna i trädgården under ett gammalt eneträd. Snön låg vit och stilla. När hon skalade ett äpple skar hon sig i fingret, och tre droppar blod föll på snön. Det såg så vackert ut, rött på vitt, att hon önskade: "Om jag bara fick ett barn, ett så vackert och gott barn!" Våren kom, äppleträden blommade, och snart bar hon på ett barn.

När barnet, en liten pojke, föddes blev hon så lycklig att tårarna glänste. Men hennes lycka blev så stor och tung att hon blev sjuk, och efter en tid dog hon stilla. Mannen begravde sin hustru under eneträdet, där hon hade önskat sitt barn. Trädet doftade sött, som om det vaktade över dem.

Efter en tid gifte mannen om sig. Den nya hustrun hade också ett barn, en liten flicka som hette Marlinchen. Marlinchen var mild och god, och hon älskade sin bror. Men styvmodern såg på pojken med hårda ögon. Hon visste att han var förstfödd och en dag skulle ärva. Avundsjukan växte i henne som en skugga.

En dag när vinden var mild och eneträdet susade, sade styvmodern: "Vill du ha ett rött, fint äpple?" Pojken nickade. "Gå till kistan i kammaren och ta ett," sade hon. Kistan var stor med ett tungt lock. Pojken lutade sig in för att nå äpplet, och just då föll locket igen med en hård smäll. Allt blev tyst. Pojken rörde sig inte mer.

Styvmodern blev rädd för vad hon hade gjort. Hon satte pojken på en stol vid bordet, satte en scarf runt hans hals och lade ett äpple i hans hand, så att det såg ut som om han satt där stilla. När Marlinchen kom in ropade hon glatt: "Bror, vill du leka?" Men han svarade inte. Hon rörde vid honom, och han lutade sitt huvud konstigt. Marlinchen började gråta. "Vad har jag gjort?" viskade hon skräckslaget.

"Säg ingenting," viskade styvmodern snabbt. "Din far kommer snart hem. Hjälp mig att duka." Och när fadern kom hem kokade styvmodern en gryta med soppa av kött. Hon serverade den med ett vänligt leende. Fadern åt, trött och hungrig, och sade om och om igen: "Det här är den godaste soppan jag någonsin smakat." Han anade ingenting. Marlinchen satt tyst och grät i sitt förkläde.

När måltiden var över smög Marlinchen bort. Hon samlade varsamt sin brors små ben, lindade dem i en mjuk sidenduk och bar dem ut. Under eneträdet grävde hon med händerna i jorden. Hon lade ned knytet, strök jorden slät och viskade: "Sov gott, bror." Då började eneträdet susa djupt, och luften blev varm och stilla. Ur grenarna steg en lätt dimma, och högt upp flög en fågel ut — glänsande, vacker och stark.

Fågeln satte sig på en gren och sjöng med klar röst:

"Min mor slog ihjäl mig, min far han åt upp mig, min syster Marlinchen samla mina ben, la dem i siden, lade dem under eneträdet. Kvittra kvitt, vilken vacker fågel jag är!"

Fågeln flög mot byn. Den satte sig på ett fönsterbleck hos en guldsmed. Guldsmeden stannade upp, så tagen av sången att han kom ut med en glittrande guldkedja. "Sjung igen, rara fågel," bad han. Fågeln sjöng versen, och guldkedjan lyste som sol. "Den här är till dig," sade guldsmeden. Fågeln tog kedjan i näbben och flög vidare.

Sedan satte fågeln sig på taket hos en skomakare. Skomakarens dotter slutade trampa lästen och lyssnade. "Sjung igen, snälla fågel," ropade hon och höll fram ett par röda, dansande skor. Fågeln sjöng:

"Min mor slog ihjäl mig, min far han åt upp mig, min syster Marlinchen samla mina ben, la dem i siden, lade dem under eneträdet. Kvittra kvitt, vilken vacker fågel jag är!"

Flickan gav fågeln skorna. "Ge dem till någon som behöver glädje," sade hon. Fågeln nickade och flög mot kvarnen vid bäcken. Kvarnhjulet dundrade, men när fågeln sjöng tystnade allt och mjölnarna kom ut. "Sjung igen, underliga fågel!" ropade de och rullade fram en rund, tung kvarnsten som gåva.

Fågeln sjöng sin visa en gång till, och mjölnarna log och torkade mjöl från händerna. Fågeln rullade upp kvarnstenen med vinden till sin rygg, tog kedjan och skorna i näbben och flög hem, till huset där fadern, styvmodern och Marlinchen bodde.

Fadern satt vid bordet, trött och grå i blicken. Marlinchen stod i dörren, hennes ögon röda av gråt. Styvmodern gick rastlöst fram och tillbaka, som om något tungt tryckte över hennes hjärta. Då satte sig fågeln i eneträdet utanför och sjöng med klar och mild röst. Fadern lyssnade och kände hur sorgen lättade en aning.

Fågeln lät guldkedjan glida ned genom fönstret. Den föll rakt i faderns händer. "Till dig," sjöng fågeln, "för att du ska minnas kärleken och se klart." Fadern knäppte kedjan runt halsen och kände sig plötsligt varm och stark.

Sedan flög fågeln till Marlinchen och lade de röda skorna i hennes knä. "Till dig," sjöng den, "för att dina fötter ska bära dig bort från tårar och in i glädjen." Marlinchen tog på sig skorna, och för första gången på länge log hon genom tårarna. Hon började dansa små, mjuka steg på gårdsplanen.

Då blev styvmodern orolig. "Jag känner hettan från elden," mumlade hon, och hjärtat bultade hårt. Fågeln svävade över henne och viskade: "Och till dig kommer det som världen väger." Med en virvlande vind och ett surr av luft lät fågeln kvarnstenen falla.

Marken skakade. När dammet lagt sig var allt tyst. Den tunga stenen låg stilla, och styvmoderns hårda blick fanns inte mer. Eneträdet susade djupt, men inte längre som en suck, mer som en befrielse.

Ur den milda röken från grenarna kom fågeln ned och landade på gården. Den blinkade mot Marlinchen, och i nästa ögonblick stod där en pojke, levande och hel. Hans ögon var samma blå som förr. "Syster," sade han och tog hennes hand. Marlinchen kastade sig om hans hals, och fadern sprang fram och höll dem båda, med guldkedjan glittrande mot bröstet.

Tillsammans gick de in i huset. De öppnade fönstren, så att doften från eneträdet kunde strömma in. Fadern satte fram bröd och mjölk. Marlinchen dansade i sina röda skor, och pojken log mot henne. Ute i trädgården stod eneträdet stilla och starkt, som en vän som hade vaktat, viskat och sjungit, tills sanningen kom hem.

Och från den dagen var huset lättare. Sorg kan vara tung, men kärleken är tyngre och bär den. Eneträdet susade, inte av hemligheter längre, utan av frid.