Ebenholtshästen

Det var en gång i Persien, på den stora vårhögtiden när hela riket firade, som en främmande vis man kom till kungens palats. Han ledde fram något märkligt: en stor svart häst, snidad av glänsande ebenholts. "Den verkar vacker," sa kungen, "men vad kan den göra?" Den vise log hemlighetsfullt och svarade: "Den kan flyga dit ryttaren vill!" Han visade två elfenbensknappar på sadeln. "Med dessa styr man hästen." Så satte han sig upp, snurrade på en knapp, och i ett ögonblick svävade ebenholtshästen över palatstaket. Alla häpnade.

När han landade sa den vise: "Min belöning är er dotters hand." Kungen rynkade pannan. "Du begär för mycket." Men prinsen, som hette Firouz, blev nyfiken. "Far, låt mig prova!" Innan någon hann stoppa honom, steg prinsen upp. Den vise mannen visade vilken knapp som lyfte, men inte hur man landade. Prinsen vred på knappen, och ebenholtshästen sköt som en pil upp mot molnen. Snart var palatset bara en prick långt där nere.

Det var underbart, men sedan kom oron. Hur skulle han komma ner? Prinsen försökte allt, men hästen flög högre och högre. Först när natten föll och stjärnorna tändes, såg han en andra elfenbensknapp, diskret gömd. "Må det här vara rätt," viskade han och vred försiktigt. Ebenholtshästen började sjunka, stilla som en fjäder. När gryningen kom, landade han på ett platt tak i en främmande stad, bland palmer och doften av apelsinblom. Det var Sanʿa, långt borta i Jemen.

På taket intill satt en prinsessa med sina tjänarinnor. Hon såg den unge mannen och den svarta hästen och trodde först att han var en ande från himlen. Prinsen bugade. "Jag är ingen ande. Jag heter Firouz, prins av Persien. Hästen är ett märkligt verk, men mitt hjärta är lika verkligt som ert." Prinsessan log försiktigt, och snart talade de som om de känt varandra länge. Prinsen berättade om sin resa genom nattens stjärnor, och prinsessan, som var dotter till kungen av Sanʿa, visade honom trädgårdar och takens hemliga gångar.

En kväll tog prinsen mod till sig. "Vill ni se hur det känns att flyga?" Han hjälpte henne upp på ebenholtshästen. Hand i hand steg de över minareter och månsken, över dadelpalmer och vakande vakttorn, och lät vinden bära deras skratt. När de landade, visste de att de hörde ihop. "Jag måste återvända till min far och be om er hand på rätt sätt," sa prinsen. "Vänta på mig, och jag ska komma tillbaka." De tog farväl med ett löfte.

Men i Persien var allt inte väl. Kungen hade blivit rasande när han sett sin son försvinna i skyn. Han lät föra den vise mannen till fängelse. Den vise bad om nåd. "Jag kan nog få prinsen ner. Låt mig visa hur hästen landar." Kungen, som längtade efter sin son, gick motvilligt med på det. Så snart den vise fick handen på hästen, låtsades han lyda. I nästa ögonblick drog han istället upp kungens egen dotter i sadeln och flög iväg som en stormfågel.

När prins Firouz återvände till Persien med hjärtat fullt av hopp, möttes han av sorgsna ansikten och en gråtande far. Han miste ingen tid. Han satte sig upp på ebenholtshästen igen och följde vindar och spår tills han kom till ett avlägset bergsland. Där, i ett ensligt hus, höll den vise hans syster fången och försökte tvinga henne till äktenskap.

Prinsessan var klok. Hon log och sa: "Låt oss fira ett vackert bröllop. Klä dig som en kung, och låt mig kliva upp på taket och ta avsked av min barndoms sol." Den vise mannen, stolt och säker, gjorde som hon sa. Just då gled prins Firouz tyst in genom skuggorna och fann sin syster. De rusade till ebenholtshästen. Den vise förstod för sent och sprang fram, men snubblade över sina egna kläder och föll handlöst. "Farväl," ropade prinsen, vred på knappen, och syskonen steg mot himlen. Ingen i det landet såg den svekfulle vise mer.

Väl hemma i Persien fylldes palatset av glädje. Kungen omfamnade sin dotter och sin son. Men prins Firouz tänkte bara på sitt löfte. Han vände åter mot Sanʿa för att be kungen där om prinsessans hand.

Staden var vacker i kvällsljuset när han landade i hemlighet, men vakter fick syn på honom. De trodde han var en tjuv med ett märkligt djur och kastade honom i ett torn. Prinsessan av Sanʿa fick höra rykten om en främling som låsts in. Hon förstod genast. Hon lät falla sjuk inför sin far: hon åt inte, hon log inte, hon såg bara ut genom fönstret. Kungen, bekymrad, kallade alla läkare, men ingen kunde hjälpa.

Till sist sa prinsessan: "Far, det finns en bot. För mig måste man föra en viss fånge till palatsets tak. Jag vill tala med honom i fred. Och en häst måste hämtas, den svarta som vakterna tog." Kungen, som älskade sin dotter, gav tillåtelse, om än med tvekan.

Natten därpå fördes prins Firouz ur tornet. Han och prinsessan möttes på taket, och deras ögon sa allt. Tjänarna bar fram ebenholtshästen. "Låt oss snabbt pröva den här läkarens underliga metod," sa prinsessan med ett artigt leende. Hon tog prinsens hand, de hoppade upp i sadeln, och innan någon hann ropa störtade ebenholtshästen upp i den mjuka natten. Vakterna stod som förstenade. Kungen sprang till balustraden och såg bara en mörk skugga bli mindre och mindre.

De flög över öknar och oaser, över berg och floder, tills persiska palatet syntes som en juvel. Där väntade kungen med öppna armar. Han tackade himlen, omfamnade sin blivande svärdotter och höll en bröllopsfest som lyste i tre dagar. Ebenholtshästen ställdes i ett säkert rum, så att den aldrig mer skulle falla i fel händer.

Ibland, när månen var klar och vinden mild, tog prins Firouz och hans prinsessa ändå ut den. De flög lågt över trädgårdarna, lyssnade till fontäner och nattfåglar och mindes allt som fört dem samman: mod, klokhet och ett löfte som hölls.