Dorothy och trollkarlen i Oz

Dorothy är på besök på Hugsons ranch i Kalifornien. Hon åker i en liten vagn med pojken Zeb och hans gamla droskhäst Jim. I knät sitter Dorothys mjuka, vita katt, som heter Eureka. Då börjar marken darra. Ett jordskalv spricker upp vägen, och vagn, häst, barn och katt glider rakt ner i en djup klyfta. Det känns som om en mjuk vind bär dem, och de landar försiktigt långt under jorden.

Här finns ett märkligt land med glasklara träd och blommor som glittrar. De människor som bor där kallas Mangaboo-folket. De ser nästan ut som vackra växter själva, och de är kalla och artiga men inte alls vänliga. De tycker att allt ska växa på sin plats och vill helst plantera främlingar i sin trädgård!

Just då svävar en ballong ner genom klyftan. Ur korgen kliver en liten man i hög hatt – Trollkarlen från Oz! I sin svarta väska har han tricks och underligheter, och i fickan bär han nio pyttesmå griskultingar som piper nyfiket. Dorothy blir glad att se en gammal vän.

Mangaboo-folket har en egen trollkarl som utmanar Dorothys trollkarl på en trolleritävling. Den främmande trollkarlen blixtrar och hotar, men Dorothys vän är både modig och listig. Han låter frön bli till träd på ett ögonblick och låter de små griskultingarna försvinna och komma tillbaka. När Mangaboo-trollkarlen försöker skrämmas visar sig något märkligt: han är faktiskt mest en växt, och när hans trick tar slut vill folket ändå inte ha några främlingar kvar. Våra vänner förstår att de måste fly.

De hittar en öppning som leder bort från Mangaboo-landet och vandrar i underjordiska gångar. Till slut kommer de till den gröna Dalen Voe, där människor går omkring osedda. Folket i dalen är snälla och viskar att det finns farliga, osynliga björnar som jagar allt som låter. De lär Dorothy, Zeb, Jim och Trollkarlen att röra sig mycket tyst. Hysch, inga skramlande hovar! Eureka tassar mjukt, och alla kommer helskinnade vidare.

Vägen leder in i en grotta där bebisdrakar sover i hög med gyllene ögonlock. Bebisarna nyser små rökmoln och vill leka, men annars är de inte farliga. Dorothy och de andra smyger förbi dem på tå – för ingen vet när drakmamman kommer hem – och brådska vidare tills de är ute i fria luften igen, fast fortfarande långt under jordens yta.

Efter många timmars vandring når de Trägargoylernas land. Allt här är av trä: husen, träden och till och med varelserna som flyger med knarrande vingar. Gargoylerna tycker inte om ljud och pratar inte, men de fångar främlingar snabbt som pilbågar. Våra vänner låses in i ett trähus utan spik eller järn. Hur ska de ta sig ut?

Trollkarlen plockar fram en liten ask tändstickor. När en pytteliten flamma blixtrar till blir gargoylerna förskräckta – de är ju gjorda av trä och rädda för eld. Med försiktighet, utan att skada någon, skrämmer Trollkarlen bort vakterna så att sällskapet kan rymma. De springer genom skogar av trädklossar, klättrar över plank-staket och flyr tills gargoylernas vingar bara syns som prickar.

Därifrån bär vägen uppåt, uppåt, tills de når en spetsig bergsplatå, nästan som en pyramid. På en smal avsats bor den Flätade mannen. Hans hår och skägg är flätade i långa, långa snoddar som hänger ner som rep. Han är vänlig och har bott här så länge att han börjat göra uppfinningar: en låda full av sus och prassel, små saker som skrattar när man kittlar dem, och en burk med extra starkt klister. Han bjuder på vänliga ord och ger dem ett rep och några lustiga saker till vägen. Med repet kan de ta sig ner från den smala avsatsen utan att halka.

Till slut kommer de till Nomerna, jordens små härskare som gräver fram ädelstenar och metaller. Nomekungen tar emot dem i sin sal med gnistrande väggar. Han är artig men nyfiken, och Dorothy tycker det är klokt att inte stanna för länge. Som tur är minns hon något viktigt: varje dag klockan fyra tittar prinsessan Ozma i den Magiska Bilden för att se om Dorothy behöver hjälp. När klockan slår fyra ropar Dorothy. Ozma ser dem och använder det Magiska Bältet. I nästa ögonblick är allihop i Smaragdstaden i landet Oz – säkra och glada.

Ozma välkomnar dem. Där finns gröna gator, glimmande torn och många gamla vänner. Den snabba Såghästen – som är gjord av trä men springer bättre än någon annan – gnäggar nyfiket åt Jim. Jim, som alltid varit en stolt droskhäst, utmanar på en vänskaplig kapplöpning. De springer längs en rak allé. Dorothy hejar på dem båda. Såghästen galopperar som vinden och vinner, men Jim får klappar och morötter och skrattar åt hela saken. "Man kan ju inte vinna varje gång," säger han och stryker manen.

Trollkarlen ber Ozma att få stanna i Oz, där magi är tillåten och inte bara tricks. Ozma ler och säger ja. Hon lovar att låta honom lära sig riktig magi på ett klokt och snällt sätt. Allt verkar perfekt – tills Trollkarlen räknar sina nio små griskultingar och bara hittar åtta.

Eureka, som är en katt och har kattens ärliga nyfikenhet, tittar misstänksamt oskyldigt ut. Någon viskar att katten kanske har ätit upp en kulting. Ozma ordnar en stillsam rättegång så att sanningen kan komma fram på ett rättvist sätt. Alla i palatset vill veta vad som hänt, men ingen vill vara elak. Dorothy försvarar sin katt: "Eureka är busig, men inte ond."

När de letar noga hittas den försvunna kultingen – inte skadad, bara gömd! Den hade krupit undan i Trollkarlens svarta väska för att sova varmt, och Eureka hade visst hjälpt till att bädda, kanske lite för hemligt. Alla skrattar av lättnad. Ozma friar Eureka, Trollkarlen kramar sina små grisvänner, och Dorothy säger att det alltid är bättre att berätta sanningen på en gång.

Till slut är det dags att ta farväl. Ozma skickar Zeb och Jim hem till ranchen med en blinkning av det Magiska Bältet, så att ingen där blir alltför orolig. Trollkarlen stannar i Oz för att bli hovtrollkarl. Dorothy och Eureka får också färdas hem, men Dorothy vet nu att hennes vänner i Oz alltid finns där. Och varje dag klockan fyra kan hon vinka till Ozma genom den Magiska Bilden, ifall ett nytt äventyr skulle börja.