Det sjungande benet

Det var en gång ett rike där ett vilt vildsvin rusade genom skog och åkrar. Det rev upp marken, skrämde folk och störtade in i byarna så att alla levde i oro. Kungen blev förtvivlad och sade: "Den som befriar landet från vildsvinet ska få gifta sig med min dotter och leva vid mitt hov."

I en by bodde två bröder. Den äldre var stolt och hård. Den yngre var tystlåten men modig och vänlig. När de hörde kungens löfte sa den äldre: "Det där uppdraget är mitt. Jag ska visa vad jag går för." Han greppade sitt spjut och gav sig av först.

Skogen var mörk och tystnadens sus låg mellan träden. Plötsligt klev en liten gubbe fram ur skuggan. Han var krokig men hans ögon var klara. "Vart går du så bråttom?" frågade han.

"Det angår inte dig," svarade den äldre bryskt. "Flytta på dig."

Den lilla gubben nickade bara och pekade mot en stig. "Ta inte den vägen. Vildsvinet väntar där. Du klarar det inte ensam."

Den äldre fnös och trampade vidare. Men snart hörde han ett frustande, och ett stort mörkt vildsvin bröt fram genom snåren med betarna blänkande. Hjärtat slog vilt i bröstet på honom. Han höjde spjutet, men vildsvinet var snabbare. Med ett tjut kastade han spjutet och sprang för livet, lämnade skogen och skämdes för sin rädsla.

När han kom hem sade han: "Skogens stigar är förädiska i dag. Jag väntar till i morgon." Den yngre brodern teg, men på morgonen tog han själv sitt spjut och gick mot skogen.

I skuggkanten stod den lilla gubben igen. "Vart går du?" frågade han vänligt.

"Jag går för att befria landet från vildsvinet," svarade den yngre. "Men jag vet inte var det håller till."

Gubben log. "Du talar hövligt och modigt. Här," sade han och räckte fram ett litet, blankt spjut som blänkte som vatten. "Med detta spjut går det som det ska. Följ bäckens porl, och när du hör vildsvinet frusta, stå still och håll handen stadig."

Den yngre tackade varmt och följde bäckens sång genom grönskan. Snart hörde han det tunga frustandet och knakandet i snåren. Vildsvinet störtade fram — stort, svart och rasande. Den yngre lyfte spjutet, mindes gubbens ord och stod stadigt kvar. När vildsvinet rusade rakt mot honom, förde han spjutet rakt och säkert. Djuret föll, och skogen blev stilla.

Han drog ett djupt andetag, tackade den lilla gubben i sitt hjärta och började släpa vildsvinet hemåt. Vägen var lång, och vid en stenbro över en liten flod stannade han för att vila. Då hörde han steg. Den äldre brodern kom gående. När han fick se vildsvinet spärrade han upp ögonen. Avund och ilska fyllde honom.

"Så du lyckades ändå," sa den äldre, och rösten var kall. "Ge hit bytet. Kungen kommer att belöna mig."

"Det är inte rätt," svarade den yngre stilla. "Vi kan gå tillsammans till slottet och berätta hur det gick."

Men den äldre lät inte förnuftet tala. Avundens eld brann hett i honom. Där på bron knuffade han den yngre och slog honom hårt. Den yngre föll, och stillheten som följde var tung. Den äldre såg sig omkring, släpade kroppen ner under bron och gömde den i sanden vid flodkanten. Sedan tog han vildsvinet och gick till slottet.

Kungen höll sitt löfte. Den äldre brodern hyllades som hjälte och fick gifta sig med prinsessan. Festen var stor, musiken ljöd, och alla talade om modet som befriat landet. Bara vattnet under bron visste vad som egentligen hade hänt.

En tid gick. En herde lät sina får beta vid samma bro. Vattnet hade sköljt bort sanden, och på stranden skimrade ett ljust, slätt ben. "Det där blir ett fint munstycke till min flöjt," tänkte herden och plockade upp det varsamt. Han snidade till det, satte det i sin flöjt och blåste.

Till hans förvåning bröt sig en sång igenom luften, klar och sorglig, fast det var hans egna händer som höll flöjten.

"Åh herde, du blåser i mitt ben, under bron jag vilat sen. Min egen bror tog ära och tro, slåg mig till marken och stal min ro."

Herdepojken ryckte till. Han provade igen, och åter sjöng flöjten samma ord. Skrämd men beslutsam skyndade han till slottet och bad att få tala med kungen.

I tronsalen tystnade alla när herden blåste. Samma sång klingade, och prinsessans ansikte bleknade. Kungen reste sig långsamt och sade: "Följ mig till bron. Vi ska se vad floden gömmer."

Vid bron grävde kungens män där herden pekade. Snart fann de ben som låg gömda i jorden. De samlade varsamt ihop dem, och kungen såg på den äldre brodern med hårda ögon.

"Sanningen talar, även om man försöker tysta den," sade han. Den äldre brodern försökte neka, men hans ord föll tomma. Flöjten sjöng igen, och ingen kunde längre tvivla.

Kungen lät döma den äldre brodern för det som han gjort. Han straffades hårt för sin gärning, och det blev ingen glädje kvar åt honom. Den yngre brodern fick en hederlig grav i kungens trädgård, med blommor som doftade ljuvligt. Flöjten lades på graven, och när vinden steg mjukt kunde man nästan ana en ton — inte längre sorgsen, utan stilla och fridfull.

Så fick landet ro, och folket mindes vad som skett. Avund kan verka stark, men sanningen är starkare. Och även den minsta röst kan nå ända fram till en kung, om den bara talar sant.