Det märkvärdiga landet Oz

Långt borta, i landet Oz, bodde en pojke som hette Tip. Han bodde hos den sura häxan Mombi, som mest gav honom arbete och sällan vänliga ord. En dag skar Tip ut ett stort pumpahuvud, satte det på en kropp av pinnar och kallade figuren för Jack Pumpahuvud. Han tänkte skrämma Mombi – men Mombi blev istället nyfiken. Ur ett litet skåp tog hon fram Livspulvret, strödde det över Jack och viskade en ramsa. Plötsligt blinkade Jack med sina målade ögon. Han levde!

Mombi tyckte det var roligt med ett pumphuvud som kunde prata, men hon var inte snäll. Hon sa att hon snart skulle förvandla Tip till en vacker staty, bara för sin egen bekvämlighet. Tip blev rädd. Mitt i natten tog han Jack och Livspulvret, smög ut och sprang bort på den mörka vägen. För att färdas snabbare byggde Tip ihop en enkel trähäst av en gammal sågbock. Med en nypa Livspulver blev Såghästen levande och galopperade iväg med dem på ryggen.

De red mot Smaragdstaden, där Fågelskrämman – en hövlig och klok figur fylld av halm – var kung. Men just då marscherade General Jinjur och hennes armé av modiga flickor in i staden. De hade inga svärd, men vassa nålar, stickor och ett djärvt hjärta. Smaragdstaden föll utan större strid, och Fågelskrämman tvingades fly. Han slog följe med Tip, Jack och Såghästen.

På vägen mötte de Voggle-buggen, Högt Förstorad och Grundligt Utbildad – ett mycket bildat insektsherre som råkat bli jättestor i en skolsal. Han var stolt över sitt kunnande och ville gärna följa med. Tillsammans fortsatte de mot Vinkiernas land, där Plåtvedhuggaren Nick Chopper regerade. Nick var blankpolerad, vänlig och stark, och han tog genast sin yxa och lovade att hjälpa dem.

Vännerna återvände för att ta tillbaka Smaragdstaden. Men General Jinjurs armé höll stånd, och snart var våra hjältar instängda i palatset, omringade av bestämda flickor med stickor och nålar. Tip fick en idé. I ett salongsrum stod två soffor, några långa rep, ett par stora palmblad – och högt på väggen hängde ett uppstoppat huvud av ett märkligt djur som kallades en gump. Tip och de andra knöt ihop sofforna till en korg, fäste palmbladen som vingar och satte Gumpens huvud längst fram. Med en nypa Livspulver skakade Gumpens huvud till, gäspade och sade hövligt God dag. Flygdonet vaknade till liv!

Alla klättrade ombord: Tip, Jack, Fågelskrämman, Plåtvedhuggaren, Voggle-buggen och Såghästen. Gumpen flaxade med sina bladvingar, steg upp genom ett fönster och bar dem över stadens gröna torn. De flög över skogar och berg, förvånade och glada, men också lite rädda. Natten föll, och när Gumpen tröttnade tappade han fart. De störtade slutligen rakt ner i ett enormt kajbo, där blanka saker och kvistar låg huller om buller. Fågelskrämman tappade halm, Jack fick sitt pumpahuvud tillknycklat och Gumpens ihopknutna kropp föll nästan isär.

Med tålamod och skratt hjälptes de åt. De stoppade tillbaka halm i Fågelskrämman, rättade till Jacks huvud, knöt ihop Gumpen igen och tog sig försiktigt ned från boet. Flygdonet var för skört för fler långturer, så de gav sig av till fots. Tip insåg att de behövde råd av någon som var klokare än de själva. Därför styrde de mot söder, till Glinda den Godas rosa palats.

Glinda tog emot dem vänligt och lyssnade noga. När alla talat till punkt sa hon något som fick tiden att stanna: Den rättmätiga härskaren i Oz var inte Fågelskrämman eller General Jinjur – utan en försvunnen prinsessa som hette Ozma. När hon var liten hade den gamle trollkarlen gömt henne, och Mombi hade förvandlat henne till en pojke. Glinda såg rakt på Tip. Sanningen, sade hon mjukt, var att Tip själv var Ozma, förtrollad från första stund.

Tip blev först kall om hjärtat. Tänk om hans vänner inte skulle känna igen honom? Tänk om han själv inte skulle känna igen sig? Men Fågelskrämman lade en halmhand på hans axel, Plåtvedhuggaren log, Jack nickade oförändrat, och Voggle-buggen försäkrade med viktiga ord att sann vänskap inte ändras av ett trollslag. Då nickade Tip modigt och bad Glinda hjälpa honom hitta Mombi så att förtrollningen kunde brytas.

Glinda marscherade mot Smaragdstaden med sina hovdamer och vakter. General Jinjur, som helst inte ville slåss mot en riktig armé, gav upp och lovade hålla fred. Men Mombi hade redan flytt. Hon bytte skepnad om och om igen – till en katt som smet genom gränder, till en uggla som svepte över fälten, till en dimma som svävade över marken. Glinda följde hennes spår med lugn och tålamod, och till sist, omringad av vänliga men bestämda vakter, stod Mombi åter som sin gamla själv. Då berättade hon sanningen och gick med på att ångra sin trollkonst.

I en blinkning stod Tip där som prinsessan Ozma – med klara ögon och varmt hjärta, lika modig och omtänksam som förut. Hennes vänner bugade inte bara för en drottning, utan för sin vän. De återvände till Smaragdstaden, där Fågelskrämman glatt gav ifrån sig tronen och ledde ett jubel för Ozma. Plåtvedhuggaren begav sig tillbaka till Vinkiernas land för att styra rättvist. Jack Pumpahuvud fick ett litet hus i en lund. Såghästen blev Ozmas snabba springare och travade stolt på de gröna gatorna. Voggle-buggen startade en skola där han lärde ut allt han visste – och lite till. Gumpens huvud hängdes upp som prydnad i palatset, men fick förstås fortsätta prata och berätta historier för den som ville lyssna.

Så fick landet Oz sin rätta härskare tillbaka, och Tip – som nu var Ozma – lärde sig att man kan vara samma person inuti även om något stort förändras på utsidan. Vännerna stod kvar vid hennes sida, och äventyret som börjat med ett pumpahuvud och en nypa Livspulver slutade med hopp, rättvisa och ett löfte: att Oz skulle vara märkvärdigt så länge mod, vänskap och klokhet fick leda vägen.