Den sjungande nyckeln

Det var en solig förmiddag när Tilda hittade något som lyste i gräset bakom den röda grinden. Det var en liten nyckel med ett runt öga och glasbitar som glimmade i alla färger. När hon tog upp den, kittlade den i hennes hand och sa nästan – pling.

Tilda sprang till Farbror Fenix, som hade en butik som hette Ting för Trolleri. Klockorna över dörren sjöng när hon klev in. Farbror Fenix var en snäll trollkarl med en mjuk hatt och en rock full av små fickor. Ur en ficka drog han fram en lupp, blinkade och tittade på nyckeln.

– Åh, en sjungande nyckel, sa han och log. Den öppnar det som sjunger tillbaka. Men du måste lyssna noga. Och när det är dags, viska: Nyckel liten, sjung med mig, visa dörren, visa stig.

Tilda tackade och skuttade hem. Hon höll nyckeln mot tekannan. Den sa klonk. Hon höll den mot sin trähäst. Den sa dunk. Men när hon stod under den gamla linden vid staketet började nyckeln surra varmt. Tilda lade örat mot barken. Där bakom hörde hon en svag melodi, som om trädet nynnade.

– Nyckel liten, sjung med mig, viskade Tilda. – Visa dörren, visa stig.

Nyckeln blev ljusare. På stammen ritade sig en dörr som om någon drog med krita. Det klickade, och dörren öppnades in till en glänta som glittrade. Luften doftade som sommarregn och mynta. Gräset kittlade hennes anklar, och små blå bubblor hoppade förbi som om de hade bråttom någonstans.

– Hej! ropade en rund humla med en liten rutig väst. – Jag heter Hilda! Välkommen till Glimmergläntan.

– Jag är Tilda, sa Tilda och log. – Min nyckel sjunger.

Hilda nickade ivrigt. – Tur! Vindklockan i byn har tystnat. När den inte sjunger fastnar alla dörrar. Till och med vår picknickkorg är stängd. Tror du din nyckel kan hjälpa?

Tilda klappade nyckeln. Den svarade med ett litet – pling. – Vi kan försöka, sa hon.

De gick på en stig som prasslade som papper. En kvast med rosett svepte förbi och bugade. – Leta vid Snäckbrunnen! sa kvasten och snurrade iväg.

Vid brunnen låg snäckor i ringar. Vattnet speglade Tildas näsa. Hon höll upp nyckeln och lyssnade. Först hördes bara dropp, dropp. Sen, långt där nere, ett försiktigt – pling.

– Hallå där, sa Tilda mjukt. – Vi hör dig.

Inne i en liten glasburk med kork satt något som blinkade. Det såg ut som en silver-droppe av ljud. Det var en blyg ton.

– Jag vågar inte, pep tonen. – Min pling är för ljus. Alla kommer att höra mig.

Hilda hummade varmt. Tilda knäböjde och lät nyckeln sjunga lågt. – Jag tycker om din pling, sa hon. – Den behövs.

Nyckeln svarade med – mmm-pling. Tilda viskade ramsan igen. Korken hoppade av som en glad groda. Den lilla tonen snurrade ut och satte sig på nyckelns öga, som en fågel på en pinne.

– Till Vindklockan! ropade Hilda och flög före.

Vindklockan var ett torn med långa rör av trä och snäckor. De hängde stilla. Tilda sträckte upp nyckeln mot mitten och andades djupt.

– Nyckel liten, sjung med mig, sa hon. – Visa dörren, visa stig.

Nyckeln sjöng. Den lilla tonen tog sats och hoppade in bland rören. Först kom ett försiktigt – pling. Sen många. Vinden tog tag. Vindklockan vaknade. Den sjöng som en glad flock fåglar. Lås klickade öppna runt hela gläntan. Locket på picknickkorgen studsade upp. Dörrar i träden gäspade och log.

– Du gjorde det! jublade Hilda och snurrade i luften. – Glimmergläntan kan sjunga igen!

Kvastens rosett fladdrade. En liten svamp bugade. Tilda kände sig varm, som när solen hittar ens axel.

Hilda knöt ett blått band med en liten bjällra runt nyckeln. – För att du vågade lyssna, sa hon.

Tilda och Hilda gick tillbaka till linden. Dörren väntade, mjuk och hemlig.

– Kom tillbaka när du vill, sa Hilda. – Vi har alltid plats för ännu en sång.

Tilda klev ut i sin trädgård igen. Allt var sig likt: katten sträckte på sig, en fjäril satte sig på ett löv. Men i fickan sjöng nyckeln ett litet – pling. Tilda log och la den i sin skattlåda. Ibland, när vinden leker med bladen, hör hon ett svagt svar från linden. Då vet hon att en dörr väntar, och att sången hittar henne när det behövs.