Den gyllene gåsen

Det var en gång en fattig familj som bodde vid kanten av en stor skog. De hade tre söner. De två äldsta var stolta och tyckte de visste bäst. Den yngste kallades Dummerjöns, för han sa inte mycket och skrattades åt. Men han hade ett varmt hjärta.

En dag sa fadern: "Någon måste gå till skogen och hugga ved." Äldste sonen fick med sig en fin kaka och en flaska gott vin av modern. I skogen mötte han en liten grå gubbe som bad: "Ge mig en bit och en klunk, jag är så hungrig och törstig." "Bort, gubbe!" svarade sonen. Han höjde yxan, men den for snett så att han slog sig illa och fick gå hem tomhänt.

Nästa dag gick mellanbrodern. Han fick också god matsäck, mötte den lilla grå gubben och nekade honom. Och se, yxan slant för honom med, så han kom hem vred och utan ved.

Då bad Dummerjöns: "Får jag försöka?" Modern suckade. "Vad ska det bli av dig? Men gå då. Här har du en bränd kaka och lite surt öl – mer har vi inte." Dummerjöns gick in i skogen, och mycket riktigt, där stod den lilla grå gubben igen. "God dag, min vän," sa gubben. "Har du något att dela?"

"Det är inte mycket, men du får hälften," sa Dummerjöns och bröt kakan, delade ölet och log. Den lilla gubben åt och drack med god aptit. "För att du delade med mig ska jag hjälpa dig," sa han. "Hugger du ner den gamla granen där borta, hittar du något i rötterna. Ta det, men låt ingen röra vid det." Och så var gubben borta, lika plötsligt som han kommit.

Dummerjöns högg ner granen. I rötterna fanns ett bo med en gås som sken som sol, med fjädrar av rent guld. Han lyfte den varsamt, höll den under armen och gick tills han kom till ett värdshus där han skulle sova. Värdshusvärdens tre döttrar fick syn på gåsen. "Tänk om en liten fjäder blir vår," viskade de.

Om natten smög den äldsta in. Hon sträckte fram handen – och fastnade vid fjädern, som om handen var limmad. Snart kom den andra och fastnade i den första. Till sist kom den yngsta, och hon fastnade i sin syster. Där stod de, tre på rad, och kunde inte komma loss.

På morgonen tog Dummerjöns gåsen under armen och gick. De tre systrarna fick trippa efter, stick i stäv, ropande: "Vänta! Släpp!" "Jag kan inte," svarade den första. "Inte jag heller," pep den andra. "Inte jag!" jämrade den tredje.

På vägen mötte de en präst. "Skäms, flickor! Vad är detta för upptåg?" Han grep den yngsta i armen – och fastnade han med. Klockaren kom springande för att hjälpa sin präst, men så fort han tog tag, satt han fast han också. Två bönder vid vägen drog i klockaren för att dra loss honom – och fastnade de med. Snart var det en hel rad människor, alla hoptjorvade bakom Dummerjöns och den gyllene gåsen, så att folk i byarna gapade och skrattade när tåget passerade.

Till slut kom de till en stad där en kung bodde. Hans dotter, prinsessan, hade aldrig skrattat i hela sitt liv. Kungen hade sagt: "Den som får min dotter att skratta ska få gifta sig med henne." När prinsessan såg Dummerjöns komma gående med en sträng av människor som studsade och snubblade efter en blänkande gås, sprack hon upp. Först log hon, sedan bubblade hon av skratt tills tårarna rann.

Kungen rynkade pannan. Han hade lovat, men han tyckte Dummerjöns såg väl enkel ut. "Den som vill ha min dotter," sa han listigt, "måste först klara tre prov. Först: hämta någon som kan dricka min källare – varje tunna vin – helt tom."

Dummerjöns mindes den lilla grå gubben. Han gick tillbaka till skogen och ropade: "Snälla, hjälp mig!" Gubben stod där genast. "Det här är en sak för min vän Törst," sa han och sände med en man med mage som en tunna. Mannen gick ner i källaren, satte läpparna mot första tunnan och drack, och drack, och drack. Han drack så att tunnorna sjöng, och innan kvällen var källaren tom på en enda droppe.

Kungen bet sig i läppen. "Nåväl," sa han. "Då kommer det andra provet: Hämta någon som kan äta upp ett helt berg av bröd som jag låtit baka." Dummerjöns gick åter till skogen. Den lilla grå gubben nickade. "Det här är något för min vän Hunger." Han skickade en man med bälte runt magen. "Jag måste lossa lite på remmen," sa mannen och log. Han sattes vid brödsberget och åt. Han åt limpa, bulle, skiva och skorpa, snabbt som vinden, tills inget fanns kvar utom smulor.

Kungen rynkade ännu djupare. "Det tredje provet," sa han, "är det svåraste: Skaffa ett skepp som kan segla på land och vatten." Dummerjöns gick för tredje gången till skogen. Den lilla grå gubben stod redan där och höll i ett litet, vackert skepp av trä. "Det här är åt dig, för du delade ditt sista med mig," sa han. "Skeppet glider där du vill, på sjö och väg."

Dummerjöns tackade, satte sig i skeppet och seglade rakt över slottsgårdens grus som om det varit en spegelblank sjö. När kungen såg det, insåg han att alla tre prov var hederligt klarade. Han kunde inte längre neka. Prinsessan, som fortfarande småskrattade när hon tänkte på gåståget, tog Dummerjöns i handen. Bröllop hölls, och alla i staden bjöds.

Och hur gick det med alla som fastnat? Så snart Dummerjöns satte ner den gyllene gåsen och klappade den på ryggen, släppte fjädrarna taget. Prästen och klockaren rätade på sig, bönderna borstade av byxorna, och värdshusvärdens döttrar skämdes lite men log. Ingen försökte plocka något mer från någon annan den dagen.

Dummerjöns blev inte längre kallad Dummerjöns, för alla såg att han var klok på sitt sätt: snäll nog att dela, modig nog att be om hjälp, och lycklig nog att skratta först och mest. Han och prinsessan levde gott och rättvist, och den gyllene gåsen fick ströva tryggt i slottsparken, där den glimmade i solen som en påminnelse om att vänlighet bär guld med sig.