Den gyllene fågeln

En gång fanns en kung som hade ett träd i sin trädgård som bar skimrande gyllene äpplen. Varje morgon saknades ett enda äpple. Ingen förstod hur det gick till. Till sist sade kungen till sina tre söner: "En av er måste vakta trädet i natt och fånga tjuven."

Den äldste prinsen satt vakt först, men han lade sig bekvämt under trädet och somnade. På morgonen saknades ännu ett gyllene äpple. Nästa natt vaktade den mellersta prinsen, men han somnade också. När den yngste prinsen tog sin tur höll han sig vaken. Sent på natten sänkte sig något skimrande från himlen – en fågel med fjädrar av rent guld. Den sträckte sig mot ett äpple. Prinsen sprang fram, men hann bara fånga en enda fjäder som föll till marken. När han bar fjädern till sin far, glimmade den som solsken. "Denna fjäder är mer värd än hela mitt rike," sade kungen. "Hitta fågeln åt mig!"

De tre bröderna gav sig av. Snart kom den äldste till en väg där en räv stod och såg på honom. "Vart ska du, prins?" frågade räven. "Jag söker den gyllene fågeln," svarade prinsen. "Lyssna på mitt råd," sade räven. "Vid första byn finns två värdshus. Det ena lyser och är fullt av musik och skratt. Det andra är enkelt och tyst. Gå till det enkla." Men den äldste log bara åt räven och gick till det ljusa huset. Där åt och drack han tills han glömde hela uppdraget.

Snart kom den mellersta prinsen samma väg. Räven gav samma råd, men den mellersta lockades också av skratt och sång och stannade kvar. Till sist kom den yngste prinsen. Han stannade och bugade för räven. "Jag ska lyssna," sade han. Och så gick han till det enkla värdshuset, där han sov gott och fortsatte nästa morgon.

Räven sprang före och sade: "Sätt dig på min rygg, så hinner vi snabbare." Prinsen höll sig väl fast, och räven bar honom till ett slott där alla sov – vakter, hästar, till och med vindarna verkade viska i sömn. "Gå in i fågelhuset," sade räven, "och du hittar den gyllene fågeln i en enkel träbur. Rör inte den blanka guldburen bredvid, hur lockande den än är. Ta bara träburen och gå."

Prinsen smög in. Där satt den gyllene fågeln, så vacker att han tappade andan. Bredvid hängde en skimrande guldbur. "Fågeln hör ju hemma i guldet," tänkte han och rörde vid guldburen. I samma ögonblick skramlade kedjorna högt, fågeln skrek, och hela slottet vaknade. Prinsen grep fågeln, men män stormade in och tog honom. "Du kan få din frihet," sade slottsfolket, "om du hämtar åt oss den gyllene hästen som springer snabbare än vinden."

Skamsen återvände prinsen till räven. "Du glömde mitt råd," sade räven lindrigt. "Men allt är inte förlorat. Sätt dig på min rygg igen." De kom till stallet där den gyllene hästen stod. "Sätt den gamla, slitna sadeln på hästen," viskade räven, "och rid iväg. Rör inte den glittrande guldsadeln." Prinsen gick in, men när han såg guldsadeln glittra tänkte han: "En sådan häst förtjänar det vackraste." Han tog i guldsadeln – och larmet gick, män kom rusande och grep honom. "Du kan få hästen," sade de, "om du för oss prinsessan från Guldborgen."

Prinsen gick bedrövad till räven. "Nu måste du lyda noga," sade räven. "Vid midnatt går prinsessan till sin trädgård. För in din häst tyst. Lyft henne försiktigt upp i sadeln. Låt henne inte ta farväl av sina föräldrar, hur mycket hon än ber. Rid rakt härifrån."

När natten kom gjorde prinsen som räven sagt. Prinsessan sov nästan när han lyfte upp henne. Men när hon vaknade i sadeln tittade hon på honom med klara ögon och sade: "Vem är du?" "En som måste hålla ett löfte," svarade han. Hon hörde hans sanning och blev inte rädd. De red snabbt under stjärnorna. Vid gryningen nådde de stallet med den gyllene hästen. Folket där såg prinsessan och gav genast hästen som pris. Sedan red de vidare till slottet med fågeln. När prinsessan log och talade vänligt öppnade männen dörrarna, och prinsen bar den gyllene fågeln ut – denna gång i sin enkla träbur.

"Nu har du allt," sade räven nöjt. "Men var försiktig. Dina bröder väntar, och deras hjärtan är inte glada åt dina framgångar." Prinsen tackade och red vidare med prinsessan, hästen och fågeln. De kom till en plats där en flod rann klar. Där stod, som räven sagt, hans två bröder. "Käre lillebror!" ropade de. "Så bra att se dig! Låt oss vila tillsammans här."

De åt och pratade, men när den yngste somnade bar bröderna bort fågeln och hästen och förde prinsessan med sig. De kastade sin bror i en djup brunn och skyndade hem till kungen med sina skatter. Men varken fågeln sjöng eller hästen åt, och prinsessan var tyst och sorgsen. Kungen anade att något var fel.

Djupt i brunnen kämpade den yngste prinsen, men då kom räven. Med ett språng tog han tag i prinsens mantel och drog honom upp. "Fort nu," sade räven, "till slottet! Sanningen behöver din röst." Prinsen skyndade och stod snart i salarna. När prinsessan fick se honom lyste hon upp. Den gyllene hästen frustade och åt, och den gyllene fågeln började sjunga så klart att hela slottet stannade upp. Då förstod kungen hur allt förhöll sig.

De två äldre bröderna blev strängt straffade för sin ondska och fick inte längre stanna vid hovet. Den yngste prinsen gifte sig med prinsessan från Guldborgen. Den gyllene hästen blev hans trogna springare, och den gyllene fågeln sjöng i kungens trädgård så att äppelträdet bar fler gyllene frukter än någonsin.

När allt var fridfullt kom räven en sista gång. "Jag har en bön," sade han mjukt. "Om du hugger av mitt huvud och mina tassar, blir jag fri." Prinsen ryckte till. "Det kan jag inte!" "Du har lyssnat på mig och gjort gott. Lita nu på mig en gång till," bad räven. Med tungt hjärta gjorde prinsen som han blivit ombedd. I samma ögonblick stod där ingen räv, utan en ung man, fri och leende. "Jag var en prins, förtrollad till räv," sade han. "Din trofasthet bröt förtrollningen." Han tackade dem varmt och återvände till sitt eget land.

Så levde de lyckliga. Och när den gyllene fågeln sjöng i morgonljuset mindes alla hur långt man kan komma med gott mod, öppna öron och ett ärligt hjärta.