Den förtrollade ormen

Det var en gång en fattig kvinna som längtade efter ett barn. En dag hörde hon en viskning i vinden: "Du ska få en son, även om han blir en orm." Och så blev det. Hon födde en liten, blank orm. Hon lindade honom varmt, gav honom mjölk och älskade honom som sin egen son.

Ormen växte och var klokare än många människor. En morgon sade han: "Mor, jag vill gifta mig med kungens dotter." Modern blev rädd. "Vem skulle låta sin dotter gifta sig med en orm?" Men ormen rullade ihop sig och väste mjukt: "Gå till kungen och be om hennes hand åt mig. Låt honom sätta vilka villkor han vill."

Kungen skrattade när modern kom. "En orm? Om din son i natt kan bygga ett palats av vit marmor bredvid mitt, med torn som når molnen, då får han prova sin lycka."

När mörkret föll ringlade ormen ut i trädgården och viskade ord han lärt av vind och vatten. Marken skakade lätt, och innan gryningen reste sig ett palats så bländande vackert att kungens vakter skymde ögonen. Kungen blev förvånad men sade: "Då ska vägen från palatset till kyrkan vara täckt av sammet, och alla som går där ska kunna dricka vin ur springbrunnar och äta bröd från silverfat."

Nästa morgon låg sammetsvägen röd som solnedgången, och fontänerna porlade sötaste vin. Människor åt och drack och jublade. Kungen kunde inte längre dra sig undan. Han gav sin dotter åt ormen.

Bröllopet stod med musik och klockklang, men prinsessan var blek. På kvällen kröp ormen med mjuka, glänsande ringar över golvet. När dörren stängts bakom dem lade han av sin hud och stod framför henne som en ung man, vackrare än någon hon sett. "Var inte rädd," sade han. "Jag är förtrollad. Tala inte om min hemlighet för någon, och låt min orm-hud ligga orörd."

Prinsessan log för första gången, och de talade hela natten som om de känt varandra länge. Nästa dag var maken åter en orm inför alla, men när natten kom blev han åter människa. Efter tre sådana nätter sprang prinsessan till sin mor i glädje och oro och viskade allt.

Drottningen rynkade pannan. "Mitt barn, det där är ingen riktig make. Bränn hans hud och gör slut på trolldomen!" Mot makens varning, och fast hjärtat tvivlade, lät prinsessan tjänarna tända en eld. När den gyllene huden började knastra kom maken rusande. Han bleknade. "Ack, du hade bara behövt vänta lite till! Nu har du brutit förtrollningen fel, och jag måste lämna dig. Om du verkligen älskar mig, sök mig tills du sliter ut sju par järnskor och sju vandringsstavar. Då kan du finna mig igen."

Ett vinddrag for genom rummet, och han var borta.

Prinsessan tog farväl av sina föräldrar, drog på sig järnskor och tog sin stav. Hon vandrade över berg och dal, genom mörka skogar och solheta slätter. När det första paret järnskor var utslitet nådde hon Solens hus. Solen frågade: "Varför är dina fötter tunga av järn, barn?" Hon svarade: "Jag söker min make, som är förtrollad." Solen hade inte sett honom, men gav henne en gåva: tre gyllene nötter. "Öppna dem när ditt hjärta är som mest bedrövat."

Hon vandrade vidare och kom till Månens hus. Månen skakade sitt bleka huvud. "Jag har inte sett honom, men fortsätt. Här är en flaska klart källvatten för din väg." Den tredje hon mötte var Nordvinden. Han röt, men när han hörde hennes berättelse mjuknade hans röst. "Jag har drivit hav och skog, och jag vet var din make är. Långt borta, i ett slott vid världens ände, ska han tvingas gifta sig med en prinsessa han inte älskar. Klättra upp på min rygg!"

Nordvinden bar henne över skummande hav, tills hon skälvde av kyla och ändå höll hårdare om sin stav. Till sist satte han ned henne vid porten till ett praktfullt slott. "Lycka till," susade han och var borta.

Inne i staden var allt smyckat för bröllop. Prinsessan såg sin make genom ett fönster, men han kände henne inte, som om sömn låg tung över hans minne. Då mindes hon de gyllene nötterna. Hon bröt den första, och ur den vecklade sig en klänning som lyste som solen, med broderier finare än spindelväv. Ryktet om den klänningen spred sig som eld. Den falska bruden ville genast köpa den.

"Jag säljer den inte," sade prinsessan, "men jag byter den mot en natt i brudgummens kammare." Bruden, girig efter glansen, gick med på bytet. Men den kvällen gav tjänarna brudgummen en bägar med tungt sovvin. Prinsessan satte sig vid sängen och viskade: "Min man, min man, min trognaste vän, minns du inte vår kyrkklockas klang, vår sammetsväg, våra tre nätter?" Han sov som sten.

Nästa dag bröt hon den andra nöten. Ut föll en klänning som skimrade som månljus över vatten. Än en gång bytte bruden, och än en gång fick brudgummen sömn i sin bägar. Prinsessans tårar föll på hans hand, men han vaknade inte.

Den tredje dagen öppnade hon den sista nöten. Den dolde ett underbart smycke och en klänning beströdd med stjärnor. Den falska bruden gav ifrån sig ett litet skrik av begär och gick med på samma villkor. Men den kvällen anade brudgummen en fälla och sköt undan bägaren.

När nattens stillhet föll, sjöng prinsessan åter sin viskning: "Min man, min man, min trognaste vän..." Som genom en dimma mindes han hennes röst, deras ord, deras löfte. Han grep hennes händer. "Du fann mig," sade han. "Och mitt hjärta minns allt."

På morgonen gick han inför hovet. "Den här är min sanna hustru. Hon har vandrat världen för min skull." Den andra prinsessan bet ihop tänderna men kunde inte säga emot. Bröllopet ställdes in.

De två reste hem tillsammans. Ormens hud var borta för alltid, och förtrollningen bruten, för kärleken hade hållit sitt prov. Kung och drottning tog emot dem med glädje. Och än idag, när vinden viskar i trädens kronor, kan man nästan höra hur den berättar om den modiga prinsessan som slet ut sju par järnskor för att finna sin förtrollade make.