Den förtrollade klockan

För länge sedan levde en fattig ung man som hette Felix. Han var snäll, snabb i tanken och räddes inte att arbeta hårt, men lyckan verkade alltid springa före honom. En dag sa han farväl till sin gamla mor och gav sig ut för att söka sin lycka.

På vägen delade Felix sitt sista bröd med en hungrig gammal gumma. Han trasslade också loss en liten fågel som fastnat i en taggbuske och hjälpte en fisk som sprattlade hjälplöst på en sten tillbaka ner i vattnet. När solen började gå ner, mötte han samma gumma igen. Hon log mot honom, och i hennes ögon glimmade något som inte var helt av denna värld.

"Du delade utan att räkna efter," sa hon. "Snällhet förlorar aldrig sin väg. Ta detta." Hon räckte honom ett litet, vackert fickur av silver. "Det är en klocka, men också mer än så. När nöden är stor, öppna locket och säg: ‘Tick-tack, lilla ur, hjälp mig nu.’ Men använd den med klokhet."

Felix tackade, stoppade klockan i fickan och vandrade vidare. Till slut kom han till en stor stad. Där satt kungen sorgsen i sitt palats, och prinsessan Florina log aldrig. Hon hade lovat att välja sin man bland dem som visade henne något som var sant underbart och gott, inte bara dyrbart och glänsande. Riddare och furstar kom med juveler och märkvärdigheter, men prinsessans ögon förblev allvarliga.

Felix stod längst bak i salen och kände hur hans hjärta sjönk. "Vad har jag att visa?" viskade han. Då mindes han gummans ord. Han gick ut i den tysta natten, öppnade locket och sa: "Tick-tack, lilla ur, hjälp mig nu. Ge mig något som kan få en sorgsen prinsessa att le – något gott, vackert och sant."

Ur klockans lilla bo fjädrade en skymt av ljus, nästan som en osynlig hand som arbetade snabbt. När gryningen kom stod en trädgård utanför prinsessans fönster, där det kvällen före bara varit tom sten. Stigar av vit marmor slingrade mellan träd med silverlöv och gyllene frukter som doftade som sommarregn. En klar källa sjöng och små fåglar, fria och lyckliga, byggde bon i grenarna. Allt såg ut som om jorden själv letts tillbaka till sin första, bästa dag.

När prinsessan drog undan gardinen och såg trädgården, stannade hon upp – och så log hon. Hon gick ner, såg Felix vänta blygt vid porten och sa: "Det här är inte bara vackert. Det är vänligt. Du tänkte inte på att blända mig – du ville glädja mig. Vem är du?"

Felix berättade öppet om sin vandring och sin gåva, men nämnde inte mer om klockan än att en god vän hjälpt honom. Kungen, som älskade sin dotters leende mer än alla skatter, tog Felix i sin famn. Snart firades bröllop, och folket jublade.

Vid hovet fanns dock en listig hovdam, grevinnan av Malva. Hon avundades den nye prinsen och undrade varifrån hans under kom. En kväll när Felix och Florina satt ensamma i trädgården, bad grevinnan att få se hans lilla silverklocka. "Jag samlar på vackra saker," sa hon milt. "Låt mig bara höra hur den slår."

Felix, som var godhjärtad och inte misstänkte något ont, räckte fram klockan. Grevinnans ögon glimmade. Hon öppnade locket, och innan Felix hann säga något, viskade hon orden: "Tick-tack, lilla ur, hjälp mig nu – gör så att klockans kraft lyder mig och bara mig!"

Det susade till, som när ett ljus släcks. Silverklockan blev plötsligt tung i grevinnans hand. När Felix sträckte sig efter den, log hon kallt och gick därifrån. Nästa morgon var trädgården förvandlad. Fåglarna teg, källan tystnade och träden stod utan glans. Grevinnan hade även viskat fler listiga ord till klockan: att prinsen skulle framstå som en bedragare som stulit ära han inte förtjänade.

Folk viskade, och Felix, som älskade sanningen mer än sitt eget namn, bad kungen att få resa bort tills han kunde rentvå sig. Florina grät men litade på honom. "Kom tillbaka till mig," sa hon. "Jag ska hålla platsen i mitt hjärta fri tills dess."

Felix vandrade ut igen, ensam och fattig som förr. Men världen mindes hans snällhet. Den lilla fågeln han hjälpt landade på hans axel. Ur vattnet stack fisken upp och glittrade i vågskummet, och vid vägkanten svängde den gamla gumman sin käpp.

"Din klocka har blivit fel hand trogen," sa gumman. "Men riktig trohet känner igen riktig snällhet. Du behöver vänner som kan det du inte kan."

Då kom en smidig katt tassande – samma katt som han en gång befriat – och en trofast hund, stor som ett litet lejon men med milda ögon. Fågeln klippte med vingarna. "Vi hjälper dig," kvittrade den. "Säg vad vi ska göra."

Felix förklarade att klockan nu låg gömd i grevinnans kammare i palatset, bevakad av lås, nycklar och vakter. "Vi tar tillbaka den," morrade hunden. "Jag kan hålla vakterna upptagna." "Och jag kan smyga där ingen annan ryms," spann katten. "Jag kan flyga dit nyckeln hänger," sa fågeln och vippade med huvudet.

När natten föll lade hunden sig att sova precis vid porten och började snart snarka så att vakterna skrattade och kom fram för att reta honom. Då flög fågeln tyst genom ett öppet fönster, hittade nyckelknippan som hängde på en krok och tappade den medvetet ner på en matta. Katten smög fram, grep rätt nyckel i munnen och försvann längs en smal list som löpte under taket. På kattens lätta tassar kom nyckeln till grevinnans dörr.

Det var många lås, men katten gav sig inte. Ett, två, tre – det sista klickade upp. Där inne, i en ask fodrad med siden, låg silverklockan. Katten slog upp locket med en klolik rörelse och viskade efter bästa förmåga: "Tick-tack, lilla ur, hjälp oss nu – följ med din rätta vän."

Klockan blänkte till, nästan som om den kände igen ett gammalt hjärta. Katten bar den försiktigt mellan tänderna, fågeln bar nyckeln tillbaka och hunden slutade snarka precis lagom för att vakterna skulle tycka att natten blivit för tyst och återta sina platser. Ingen märkte något.

När Felix fick tillbaka klockan, höll han den hårt och sa lågt: "Tick-tack, lilla ur, hjälp mig nu. Låt sanningen komma fram, och låt ingen bli skadad." Morgonen därpå trädde han in i tronsalen. Grevinnan, som kände en plötslig oro, dök också upp för att se vad som skulle hända.

Felix öppnade locket. Ett mjukt, klart slag ekade genom salen, som en vänlig klocka i dimma. Väggarna lyste upp, och bilder av det som faktiskt hänt svävade i luften: grevinnans viskningar, hennes kalla leende, kattens mod, hundens trofasthet, fågelns kvickhet. Ingen kunde säga emot det de själva såg. Kungen reste sig, blek av upprördhet, och prinsessan Florina sprang till Felix och tog hans händer.

"Förlåt mig," sa kungen. "Sanningen var dold för mig, men inte längre." Grevinnan förvisades från hovet, och klockan återlämnades till sin rätta ägare.

Trädgården sjöng igen. Fåglarna byggde nya bon, källan bröt fram klarare än någonsin och träden bar frukter som delades ut till de fattiga i staden. Felix och Florina styrde med rättvisa, och silverklockan fick vila i ett litet fack nära Felix hjärta. Han använde den bara när nöden verkligen var stor – och varje gång började han med att fråga sig om det han önskade var sant, gott och rättvist.

Och om du vandrar förbi en trädgård där luften känns ny som en första dag, kan det hända att du hör något långt bort: ett stilla tick-tack, som påminner om att snällhet aldrig går vilse.