Den älgande älgen

Djupt inne i en grön skog bodde en älg som älgade. Han älgade över ängar, han älgade mellan tallar, han älgade så att vinden sjöng i hornen. Alla kallade honom den älgande älgen, för han älgade nästan jämt.

När han älgade sa marken duns, duns, duns. Löv virvlade, kottar hoppade, och småfåglarna lyfte som moln. Ekorren höll i sin svans. Igelkotten puttade tillbaka sina äpplen. Rådjuret skrattade: "Oj, vad du älgar!"

Älgen log. Han gillade när benen bar honom långt. "Jag älgar för att känna skogen flyga!" sa han. Han älgade till sjön och tillbaka. Han älgade uppför berget och ner igen. Duns, duns, duns.

En kväll kom moln som var tjocka som filtar. Vinden susade och skymningen blev tidig. Då ropade haren, liten som en tuss: "Är det någon här? Jag har tappat stigen!" Men ropet var svagt, svagt.

Älgen spetsade öronen. "Jag ska hjälpa!" ropade han, och började älga. Duns, duns, duns – men stormen brusade, grenarna knakade, och hans egna steg lät som trummor. Han hörde bara sitt duns.

Ugglan på sin gren blinkade lugnt. "Stora steg hittar långt," hoade hon, "men små steg hör små röster. Prova att gå långsamt, älg. Lyssna med hela skogen."

Älgen stannade. Han lade sina stora hovar mjukt på mossan. Inget duns, bara ett svagt prassel. Han andades in doften av tall och regn. Han lyssnade. Skogen blev tyst som en filt. Då kom det igen, pyttelite: "Här... här!"

Han följde ljudet försiktigt, tass, tass, tass. Förbi blåbärsris, runt en sten, över en liten bäck. I ett snår satt haren, blöt om nosen och med öron som droppade. "Jag trodde aldrig du skulle höra mig," pep haren.

"Jag älgade för fort för att höra," sa älgen mjukt. Han sänkte sina grenar till horn och lyfte bort de stickiga kvistarna. "Klättra upp mellan mina horn. Vi går hem."

De började långsamt, tass, tass, tass, så att haren inte skulle skumpa. När stigen öppnade sig och regnet lättade, log älgen. "Nu älgar vi lite," viskade han. Och med haren trygg mellan hornen älgade han genom mörkret, precis lagom fort.

Vid gläntan väntade skogen. Rådjuret trampade tyst, igelkotten rullade fram, och ekorren viftade med sin svans. "Hur gick det?" frågade alla.

"Vi hittade varandra när vi gick långsamt," sa haren. "Och kom hem när vi älgade lagom fort," sa älgen.

Ugglan nickade. "En skog har många ljud. Ibland behöver man duns, ibland behöver man visk."

Sedan den kvällen älgade den älgande älgen fortfarande. Han älgade över ängar när hjärtat var lätt. Men han kunde också gå mjukt som skugga när någon behövde en vän. Och när vinden sjöng i hornen, sjöng skogen med – inte för att han var snabbast, utan för att han kunde både älga och lyssna.

Och om du någon gång hör duns, duns, duns i mossan och ett vänligt fniss i vinden, då vet du: den älgande älgen är ute och går. Kanske älgar han. Kanske tassar han. Alltid lagom, alltid snäll.