De tolv bröderna

Det var en gång en kung och en drottning som hade tolv söner. Nu väntade de ännu ett barn. Kungen oroade sig för riket och arvets delning, och han sade något hårt: om nästa barn blev en flicka, skulle sönerna inte få stanna. Han lät till och med göra tolv små kistor, och drottningen grät i hemlighet.

Hon kallade till sig den yngste sonen, Benjamin. "Ta dina bröder och gå ut i skogen," viskade hon. "På det höga tornet hissar jag en flagga när barnet är fött. Vit flagga betyder pojke och trygghet. Röd flagga betyder flicka och fara."

Bröderna for in i skogen. De byggde en liten stuga med tolv sängar, tolv skålar och tolv muggar. Varje dag jagade elva av dem, och Benjamin stannade hemma och höll elden vid liv. De väntade och spanade efter tornet långt borta. En dag såg de att en röd flagga fladdrade i vinden. Deras hjärtan sjönk. I sin bitterhet sade de hårda ord och lovade att aldrig lita på en flicka. Benjamin teg, men stannade hos dem.

Åren gick. Hemma i slottet växte en liten prinsessa upp. Hon var mild och modig och undrade alltid vad som saknades i slottet, för i en garderob fann hon tolv små skjortor som bara kunde passa pojkar. "Vems är de här?" frågade hon sin mor. Drottningen drog henne intill sig och berättade allt om bröderna, om skogen och om den röda flaggan.

När prinsessan hörde det, bestämde hon sig. "Då måste jag hitta dem," sade hon. Hon lade de tolv skjortorna i en korg och gav sig av, följa stig efter stig djupare in i skogen. Hon vandrade länge, åt bär och drack ur källor, tills hon en kväll kom till en liten stuga med tolv bäddar i rad, tolv skålar och tolv muggar.

Hon sopade golvet, satte de tolv skjortorna prydligt på bänken och kokade en enkel soppa. Som en hälsning lade hon en skogsblomma mitt på bordet. Sedan gömde hon sig bakom dörren och väntade.

När skymningen föll, kom bröderna hem. "Vem har varit här?" utbrast de. "Golvet är rent, soppan doftar, skjortorna ligger här!" Benjamin såg en liten sko som inte tillhörde någon av dem. Då klev prinsessan fram. Först ryggade några tillbaka, minnena av deras hårda ord var starka. Men Benjamin ställde sig framför henne och sade: "Rör henne inte! Titta på skjortorna – hon är vår syster."

Prinsessan berättade om slottet, om den röda flaggan och hur hon saknat dem. Då försvann brödernas bitterhet som dimma för solen. De tog henne i famn, log och ropade: "Välkommen hem!" Från den dagen skötte hon den lilla stugan. Hon bakade bröd, lagade soppa och vävde dukar, och bröderna jagade och bar hem ved.

En morgon såg prinsessan i skogens glänta tolv vita liljor som stod i en krans, så vackra att de lyste. "Dem ska jag plocka åt mina bröder," tänkte hon, och sträckte sig efter den första. Men i samma stund som hon slet loss den tolfte liljan drog en kall vind genom gläntan, och med ett mörkt sus lyfte tolv svarta korpar från marken och flög mot himlen. Bröderna var borta.

Prinsessan stod alldeles stilla. Då trädde en gammal kvinna fram mellan granarna. "Dina bröder är förtrollade," sade hon. "Du kan bryta det, men bara på ett sätt: du får inte tala, inte skratta på sju hela år. Säger du ett enda ord, är allt förlorat och de förblir korpar för alltid."

Prinsessan nickade utan att säga något. Hon byggde sig en liten hydda i en ihålig ek och började sin långa tystnad. Hon plockade bär om sommaren, samlade nötter om hösten, höll sig varm om vintern och drack ur klara källor om våren. Dagar blev månader, månader blev år. Hon tänkte på sina bröder och höll sitt löfte.

En dag red en ung kung förbi med sitt jaktfölje. Han såg den tysta flickan vid eken och blev förundrad. "Vem är du?" frågade han milt. Hon svarade inte, men hennes blick var klar. Kungen tog henne varsamt med sig till sitt slott. Han lät sy vackra kläder åt henne, och snart bad han henne bli hans drottning. Hon svarade fortfarande inte, men nickade, och de gifte sig. Folket undrade över den tysta drottningen, men de såg att hon var god och rättvis.

Kungen älskade henne, men hans gamla mor var misstänksam. När drottningen fick sitt första barn smög den gamla modern in om natten, tog barnet och gömde det. Hon strök lite blod över drottningens läppar och viskade till hovet: "Se, hon har gjort något hemskt!" Kungen ville inte tro det, men folkets viskningar blev fler. När det hände en andra och en tredje gång, ropade många att drottningen måste straffas. Drottningen teg, för hon visste att ett enda ord skulle fängsla hennes bröder i korpdräkt för alltid.

Det sjunde året var nästan slut när hovet samlades för att döma. Domen blev hård: på den sista dagen skulle drottningen straffas offentligt. Hon fördes till torget, där en stor brasa var lagd. Kungen var förtvivlad men maktlös inför lag och råd. Drottningen stod tyst och såg upp mot himlen. Sekund för sekund kröp tiden fram.

Just som elden skulle tändas, hördes ett dån av vingar. En flock korpar kom farande över torget. De slog ner framför elden, och i samma ögonblick som den sista sekunden av det sjunde året rann ut förvandlades de till tolv unga män. Bröderna stod där, fria och levande.

"Stanna!" ropade Benjamin. "Vår syster har räddat oss! I sju år har hon inte sagt ett ord." Då öppnade drottningen sin mun för första gången på sju år. Hon berättade allt: om liljorna, om korparna, om tystnadslöftet. Bröderna berättade om skogen och om den gamla kvinnans råd. Hovet häpnade, och kungen sprang dit, grep sin drottnings händer och grät av glädje.

Då kom också den gamla drottningmodern fram, blek och darrande. Tjänarna förde fram tre små barn – friska och levande. Hon hade gömt dem alla dessa år. Sanningen var nu klar. Den gamla modern dömdes för sin ondska och fördes bort så att hon aldrig mer skulle kunna skada någon.

I slottet firades en stor fest. De tolv bröderna fick kläder och rum och gårdar, och prinsessan – nu drottningen – och hennes kung höll sina barn i famnen. Ingen glömde någonsin att tyst mod och trofast kärlek kan bryta den mörkaste förtrollning.