De sex svanarna

Det var en gång en kung som hade sju barn: sex livliga prinsar och en liten, älskad prinsessa. Kungen tyckte mest om att jaga i den stora skogen, men en dag red han vilse. Då mötte han en gammal kvinna som sa: "Jag visar vägen, om du lovar att gifta dig med min dotter." Kvinnan log, men kungen kände en oro i hjärtat. Ändå gav han sitt löfte, och snart stod han brudgum till den vackra dottern. Han förde henne till slottet och gjorde henne till drottning.

Kungen älskade sina barn så mycket att han fruktade vad den nya drottningen kunde hitta på. Därför förde han i största hemlighet sina sex söner och lilla dottern till ett ensligt slott djupt inne i skogen. För att kunna hitta dit använde han ett magiskt nystan; han släppte det på marken, och det rullade före honom och visade vägen.

Drottningen märkte att kungen bar med sig ett litet nystan och att han ibland försvann många timmar. Hon smög efter honom, listig och tyst. En dag lyckades hon stjäla nystanet. Det rullade åt samma håll som för kungen och ledde henne rakt till det hemliga slottet.

Där inne fann hon de sex prinsarna. Hennes hjärta var hårt, och avundsjukan brann inom henne. Hon mumlade ord som ingen förstod, och innan pojkarna anade vad som skedde, kändes luften som ett vindkast. Sex vita svanar lyfte från golvet och flög ut genom fönstret. Den lilla prinsessan var ute i trädgården just då och hade inte förtrollats. När hon kom in igen, låg rummet öde och tyst. Genom fönstret såg hon sex snövita svanar segla mot himlen. Hon förstod: hennes bröder var borta.

Ensam gav hon sig av in i skogen för att leta. När solen sjönk och skuggorna blev blå, hörde hon vingslag över träden. Sex svanar landade vid en sjö. Hon gömde sig, men då föll fjädrarna som av sig själva, och framför henne stod hennes bröder – människor igen! "Kära syster!" ropade de och omfamnade henne. "Vi får vara människor bara en liten stund varje kväll. Om dagen är vi svanar. Drottningen förtrollade oss."

"Finns det ingen räddning?" viskade flickan. Den äldste brodern svarade: "Det finns en väg, men den är tung. I sex hela år får du inte tala ett enda ord och inte skratta. Under den tiden måste du sy varsin skjorta åt oss av stjärnblommor. Först då bryts förtrollningen. Säger du bara ett enda ord, är allt förgäves."

Prinsessan såg på sina bröder och nickade. Hon bestämde sig i sitt hjärta. Nästa morgon byggde hon sig en liten koja högt uppe i ett träd, där ingen kunde störa henne. Tyst och målmedveten plockade hon stjärnblommor från gläntor och ängar. Hon stacks av törnen, frös i nattvinden och blev hungrig, men hennes händer gav inte upp. Varje kväll kom svanarna flygande, fjädrarna föll, och en kort stund satt hon och sydde mellan sina bröder. Hon log, men sa inget, för löftet vägde starkare än allt.

En dag red en ung kung genom skogen på jakt. Han fick syn på något som glimmade i trädkronan – en tyst flicka med ljusa ögon som sydde med stjärnblomster i knät. "Vem är du?" ropade han. Hon svarade inte. "Är du rädd?" Hon skakade på huvudet. Kungen kände hur godheten strålade från henne. Han lyfte varsamt ner henne, tog henne till sitt slott och bad henne bli hans drottning. Hon sade inte ett ord, men lade handen i hans, och så firades bröllop.

Den nya drottningen var mild och rättvis, men hon teg. Kungens mor tyckte illa om henne. Hon anade att något var dolt och började spinna elakhet. När drottningen födde sitt första barn, smög den gamla kvinnan in om natten, tog barnet och gömde det. Sedan smet hon tillbaka och strök blod på den sovande drottningens läppar, så att det skulle se ut som om modern gjort något fasansfullt. På morgonen anklagade hon drottningen. Kungen vägrade tro det, men viskningarna i slottet började.

När det andra barnet föddes skedde samma sak igen. Drottningen teg och sydde vidare på sina stjärnblomsskjortor, tårarna droppade tysta i tyget men hon bröt inte sitt löfte. Vid det tredje barnet blev anklagelserna så starka att hovet krävde dom. Kungen var förkrossad, men lagen var hård. Drottningen dömdes att brännas på bål. Dagen för domen var samma dag som hennes sex år av tystnad skulle ta slut. Hon hade då sytt fem skjortor och nästan hela den sjätte – bara en ärm saknades.

På vägen till bålet bar hon ett knyte med skjortorna. Folket viskade, elden knastrade redo. Just då hördes ett sus från himlen. Sex vita svanar kretsade över platsen och sjönk ner mot marken. Drottningen rev upp knytet, och med snabba, säkra händer kastade hon de sydda skjortorna över svanarnas halsar. I samma stund föll fjädrarna, och där stod hennes sex bröder – fem helt fria, den yngste med en vit vinge i stället för en arm, eftersom den sista skjortan saknade en ärm.

Då, precis när den sista dagen rann ut, fick drottningen sin röst tillbaka. "Jag är oskyldig!" ropade hon, och berättade allt: om styvmodern som förtrollat hennes bröder, om tystnaden, om de sex åren av arbete, och om kungens mor som hade stulit barnen. Man sökte i hemliga kammare, och där hittade man de tre små barnen välbehållna.

Kungen tog sin hustru i famn och grät av glädje. Den onda kvinnan avslöjades och dömdes till sitt straff, som lagen på den tiden krävde. Rikets folk jublade när sanning och rättvisa segrade. Den yngste brodern log, fast han hade en vinge i stället för en arm, för han var fri och tillsammans med sina syskon igen. Och om kvällarna sprang barnen i slottsparken, medan deras mor ibland lyfte blicken mot stjärnorna, tackade tyst och höll fast i dem hon älskade.

Så levde de lyckliga, med trohet, mod och ihärdighet som deras bästa skatter.