Borta i skogen

Det var en solig dag. Elin gick till skogen med sin mamma för att plocka blåbär. Skogen doftade mossa. Vinden viskade i granarna.

"Håll dig nära stigen," sa mamma. "Ropa om du behöver mig."

Elin nickade och stoppade bären i sin lilla hink. En gul fjäril fladdrade förbi. Den var så vacker. Elin följde den mellan ormbunkarna. Ett steg till, och ett till.

När fjärilen flög iväg stannade Elin. Hon tittade runt. Allt såg likadant ut. Granar, stenar och bär. Mamma syntes inte. Stigen syntes inte.

Elins hjärta slog fort. Hon mindes mammas ord. "Stanna där du är. Andas lugnt. Lyssna."

Elin stod still. Hon andades in. Hon andades ut. Hon lyssnade. Hon hörde en bäck som porlade. Hon hörde en rödhake sjunga. Hon hörde sina egna steg i mossan.

En liten ekorre kikade ner från en gren. Den blinkade nästan. Elin log ett litet leende. "Jag stannar här," sa hon tyst. Hon satte sig på en mjuk stubbe under en gran. Där kändes det tryggt.

Elin knöt loss ett rött band från sin hink och hängde det på en gren. "Då syns jag bättre," tänkte hon. Hon ropade högt: "Mamma! Jag är här!" Skogen bar hennes röst långt mellan träden.

Tiden gick sakta. Ljuset blev mjukare. Skuggorna blev längre. Rödhaken flög upp, ner, upp igen, som om den ville visa himlen. En första stjärna tändes. Elin höll sin hink i famnen. Hon nynnade sin favoritmelodi. Det kändes modigt i magen.

Plötsligt hörde hon något mer. Ding… dong… ding… dong… En klocka, långt borta. Elin visste inte var, men ljudet var vänligt. Hon reste sig och ropade igen, ännu högre: "Mamma! Jag är här!"

Ett varmt ljus glimmade mellan träden. En lykta. Steg i barrmattan. "Elin!" ropade en röst hon kände. Det var mamma.

Elin sprang inte iväg. Hon stod kvar, som hon hade lovat. "Här!" ropade hon. Mamma kom fram, omfamningen var mjuk och stark. "Du var så modig," sa mamma och strök bort en barrflisa ur Elins hår. "Du stod still. Du ropade. Du lät skogen hjälpa till."

Tillsammans gick de hemåt. Rödhaken följde dem en bit, hoppande från gren till gren. Ekorren satt som en liten vakt. Stigen hittade dem, och världen blev ljusare igen.

När de kom hem fick Elin en varm filt och soppa. I sängen höll mamma hennes hand. "Skogen är stor," viskade Elin, trött och nöjd, "men jag kan vara modig, även när jag är liten."

Ute sjöng vinden i granarna. Inne sov Elin, trygg och hemma.