Bidrottningen

Det var en gång tre bröder. De två äldre ansågs kloka och företagsamma, men den yngste kallades Dumlingen, för han var stillsam och snäll och tänkte på sådant andra tyckte var litet. Bröderna ville ut i världen för att söka lyckan. De två äldre gav sig i väg först, skrattade åt Dumlingen och sa: "Du kan ändå inte göra nytta." Men efter en stund vandrade Dumlingen efter, i sin egen takt.

Snart kom de till en skog. Där såg de en myrstack som reste sig som ett litet slott av barr. De äldre bröderna tog pinnar och sa: "Vi rör om och ser hur myrorna springer!" Dumlingen ställde sig framför stacken och ropade: "Låt de små leva! Jag vill inte att ni förstör deras hem." Bröderna fnös och gick vidare.

Längre fram låg en stilla sjö. På vattnet gled en flock änder med blanka fjädrar. "Vi tar några till middag," sa de äldre och började leta stenar och snören. Dumlingen skakade på huvudet: "Nej, låt dem simma. De gör ingen förnär." Änderna kvackade lågt, som om de förstod, och dök ner i vassens trygghet.

Vid en gammal ihålig ek hördes ett djupt surr. Inuti hängde ett stort vaxbo av guldgul honung. De äldre bröderna gnuggade händerna. "Vi röker ut bina och tar all honungen," sa de och tände stickor. Dumlingen släckte snabbt elden med sin kappa. "Låt bina vara! De arbetar hårt för sin honung och skadar ingen." Ur boets öppning steg bidrottningen, större och glänsande, och kretsade milda varv över Dumlingens huvud, som för att tacka.

När dagen nästan var slut nådde bröderna ett gammalt slott mitt i skogen. Porten stod på glänt, men ingen vakt syntes. De gick in och blev förvånade: människor och djur syntes ingenstans, men i köket stod rykande fat och nybakat bröd, och bordet i salen var dukat för tre. "Vilket märkligt ställe," viskade Dumlingen. De satte sig, åt och drack, och varsin säng stod bäddad i ett kammarrum. De lade sig, och hela slottet var så tyst att det kändes som om tiden stod stilla.

När morgonen kom gick de genom korridorerna. Vid en vägg hängde en stentavla med tre uppgifter inhuggna med stora bokstäver. Den som löste alla tre skulle bryta slottets förtrollning. Men den som misslyckades skulle förvandlas till sten till nästa morgon.

På tavlan stod: Första uppgiften: Samla tusen pärlor som tillhört kungens yngsta dotter. De ligger utspridda i skogens mossa. Alla måste hittas innan solen går ner. De äldre bröderna skrattade. "En barnlek för oss!" Den äldste gav sig genast av. Han letade och letade bland barr och rottrådar, men pärlorna var små som daggdroppar och gömde sig väl. När skymningen föll hade han inte ens hälften. Med ett stumt ljud blev han till kall grå sten där han stod.

Nästa morgon försökte den andre brodern. Han var snabbare och tyckte sig se bättre, men tiden sprang ifrån honom också. När sista solstrålen försvann blev även han en hård sten i mossan.

Nu var det Dumlingens tur. Han gick ut i skogen och böjde sig ner. Han plockade tåligt pärla för pärla, men när dagen lutade sig mot kvällen kände han hur oron stack i bröstet. "Det går inte," suckade han. Då kom det ett myllrande sus från marken. Tusentals små fötter rörde sig över mossan. "Låt de små leva," pep en liten röst, "så lät du oss leva." Myrornas kung och hans folk spred sig som en glänsande våg, hittade pärlor i sprickor och under blad, bar dem i käkarna och lade dem i Dumlingens skål. Innan solen sjönk var alla tusen pärlor samlade.

På stentavlan stod den andra uppgiften: Nyckeln till prinsessornas kammare har fallit i slottsjön. Hämta den. Dumlingen gick till vattnet som låg blankt som en spegel. Hur skulle han hitta en liten nyckel i allt det djupa? Då prasslade det i vassen, och ur sjön gled änderna. Den främsta höjde huvudet. "Låt dem simma," kluckade hon, och dök. Snart kom hon upp igen och höll en glänsande nyckel i sin näbb. Dumlingen tackade och sprang tillbaka till slottet.

Den tredje uppgiften var den svåraste: I en sal låg tre kungadöttrar och sov. De var så lika att ingen kunde se skillnad. Den som valde den yngsta, och bara den yngsta, skulle lösa förtrollningen. Dumlingen gick tyst in i salen. De tre prinsessorna sov sida vid sida, med lika flätor, lika klänningar, lika ansikten. "Hur ska jag veta?" viskade han.

Då mindes han bina, honungen och bidrottningen. För det var också skrivet på tavlan, med små bokstäver som han inte lagt märke till förut: Innan de föll i sömn hade den äldsta ätit en bit socker, den mellersta en sked sirap och den yngsta en sked honung. Vid fönstret surrade det plötsligt mjukt. In genom springan kom bidrottningen, följd av några trogna bin. Hon kretsade ett varv över de tre och landade till sist på den tredje prinsessans läppar, som om hon kände doften av honung där. "Den där," viskade Dumlingen och pekade.

I samma ögonblick brakade det till som av våris som spricker. Slottets tystnad gick i bitar. Bjällror klämtade, hundar skällde, tjänare sprang, eldar sprakade i härdar, och fönster slogs upp mot solskenet. De två stenblocken i skogen blev åter till Dumlingens bröder, rädda och skamsna, men levande. Myrorna återvände till sin stack, änderna till sin sjö, och bina till sin bo.

Kungen som sovit i ett annat rum vaknade också. Han tog Dumlingen i handen och sa: "Du har brutit förtrollningen genom att vara hjälpsam mot de minsta och modig i prövningarna. Som lön ska du få min yngsta dotters hand." De två äldre bröderna fick gifta sig med de två äldre prinsessorna, och glädjen var stor i riket.

Dumlingen, som ingen trodde skulle bli något, blev med tiden en klok och mild kung, när den gamle kungen lade kronan ifrån sig. Han glömde aldrig myrorna, änderna och bina. Och om någon i hans rike trampade på en myrstack, kastade sten efter fåglar eller ville förstöra ett bo, sa kungen: "Låt de små leva – då får du vänner när du minst anar det."

Så slutade sagan om hur hjälpsamhet och vänlighet mot de svaga kan besegra den svåraste förtrollning.