Äpplet i bäcken

Det var en solvarm morgon vid den glittriga bäcken. Vanna, en liten utter med sandig nos, skvätte vatten och skrattade. Bredvid henne trampade Kotten, en rund igelkott med mjuka steg, på platta stenar som var varma som pannkakor. Pip, en blå liten fågel med pigga ögon, gungade på en grön gren och sjöng: "Pip-pip, vilken dag!" Vattnet sorlade, gräset doftade och himlen var så stor att den kittlade i magen när man tittade upp.

Kotten bar ett stort, blankt äpple han hade hittat. "Det är mitt bästa," sa han och kramade det försiktigt. Vanna ville visa en snurr med svansen. Hon snurrade en gång, två gånger, tre – "Svisch!" Vatten stänkte. Äpplet rullade ur Kottens famn, studsade på en sten och "plopp!" rakt i bäcken. "Mitt äpple!" ropade Kotten. Äpplet började segla iväg som en liten röd båt.

Vanna blev alldeles stilla. "Förlåt, Kotten," sa hon med liten röst. "Vi hämtar det tillsammans," kvittrade Pip och fladdrade ner. Kotten sniffade. "Tillsammans," sa han. De sprang längs bäcken. Vanna simmade vid kanten, Kotten trippade på stenarna och Pip flög högt och spanade. "Det flyter mot den krokiga pinnen!" ropade Pip. "Skynda!"

Vanna sträckte sina tassar, men vattnet var snabbare än hennes små simtag. "Jag når inte!" ropade hon. Kotten tog en lång pinne. "Jag petar," sa han och höll balansen med tungan utanför munnen. Pinnen var för kort. "Pip-pip, jag hämtar något längre!" ropade Pip och for iväg.

Pip kom tillbaka med en vass som var böjd och mjuk, nästan lika lång som Vanna. "Bra!" sa Vanna. "Jag håller i mitten, Kotten håller i änden, och Pip visar vägen." De ställde sig som ett lag vid vattnet. "Lite åt vänster," sa Pip. "Lite fram... nu!" Vanna doppade vassen. Den nuddade äpplet. "Jag känner det!" sa hon. Men bäcken puffade till, och Vanna halkade. "Oj!"

Hon gled ner, och vattnet tog tag i henne. "Jag tar dig!" ropade Kotten och grep tag i Vannas svans. "Aj lite sticks," fnissade Vanna, "men håll hårt!" Kotten stod stadigt och tryckte tassarna mot stenarna. De var hala, men han gav inte upp. Pip flög rakt över äpplet och pickade mot vassen. "Här! Hitåt!" ropade han. Vanna trampade, Kotten höll, och tillsammans styrde de vassen under äpplet som en sked under en köttbulle.

"Upp!" sa Vanna. Vassen lyfte, äpplet rullade mot kanten och landade i Kottens famn med ett blött "schlopp!". Allihop tappade andan och började sedan skratta. Vanna kramade Kotten. "Förlåt för snurren." Kotten kramade tillbaka. "Tack för att ni räddade mitt bästa." Pip gjorde en liten segerdans i luften. "Vi är ett bra lag," sa han.

De satte sig i gräset. Vanna torkade sin nos. Kotten torkade äpplet på sin mjuka mage. "Vi delar," sa Kotten och bröt försiktigt längs en liten spricka han hittade. De knaprade och lät solvärmen torka deras tassar och fjädrar. Vattnet fortsatte sorla, men nu lät det som musik till deras skratt.

Sedan bar de sten efter sten och byggde en liten hoppstig över bäcken. "En vänskapsstig," sa Vanna. "Så vi kan hjälpa varandra att komma över." Pip plockade små blommor och la dem på kanten. "Och här är en flagga," sa han och stack ner en fjäder i en spricka. Kotten log så stort att hans ögon nästan försvann. "Nästa gång du snurrar, Vanna, ropar du först," sa han. "Nästa gång ditt äpple rymmer, springer jag först," svarade Vanna.

När dagen började kännas trött gick de hemåt tillsammans. Bakom dem glittrade vänskapsstigen. Bäcken brusade mjukt, och på en gren hängde Pips fjäderflagga och vinkade. De visste att om något rullade iväg igen, skulle ingen behöva springa ensam.