Aladdin och den magiska lampan

I en stor stad i Kina bodde en pojke som hette Aladdin. Han var skräddarens son och sprang helst på gatorna och lekte. Hans pappa var fattig och hans mamma arbetade hårt, men Aladdin tänkte mest på äventyr.

En dag kom en främmande man till staden. Han såg Aladdin och log brett. "Jag är din farbror från långt borta," sade han vänligt, fast det inte var sant. Mannen var egentligen en trollkarl från hemliga länder. Han gav Aladdin fina godsaker och nya kläder och bad att få träffa hans mamma. "Låt mig ta hand om pojken," sade han. "Jag ska göra hans framtid ljus."

Nästa morgon tog trollkarlen med sig Aladdin ut ur staden till en ödslig plats. Där tände han en märklig eld, strödde pulver över den och mumlade ord som lät som vind i grottor. Marken skakade, och en sten med järnring steg upp ur jorden. "Dra i ringen," sade trollkarlen, "och gå rakt ner. Där finns ett trädgårdsland under marken. Rör inget annat än en gammal, smutsig lampa som hänger i en kammare. Här, ta denna ring för din säkerhet."

Aladdin gick ner. Under jorden glittrade träd som bar frukter som skimrade som rubiner, safirer och smaragder. Han trodde det var glas och plockade några att leka med. Snart fann han den gamla lampan, dammig och tung. När han kom tillbaka till öppningen sträckte trollkarlen fram handen. "Ge mig lampan först!"

Aladdin blev misstänksam. "Hjälp mig ut först, farbror," bad han. Trollkarlen blev rasande. Han kastade pulver över elden, stenen föll igen och Aladdin blev ensam i mörkret.

I skräck gned Aladdin händerna. Då kände han ringen på sitt finger och råkade gnida den. Plötsligt steg en ande upp i blått sken. "Vad befaller du, du som bär ringen?" mullrade anden. Aladdin darrade, men sade: "Ta mig hem till min mamma!" På ett ögonblick stod han åter i den lilla stugan i staden.

Han berättade allt. De var hungriga, så Aladdins mamma tog fram den gamla lampan för att putsa den och kanske sälja den. När hon gned den, fylldes rummet av ljus. En annan, mycket mäktigare ande reste sig som rök ur lampan. "Vad befaller du, min herre?" Aladdin blinkade. "Mat!" sade han. Och genast kom silverfat med rykande rätter, bröd så mjukt som moln och saft så söt som honung.

Från den dagen visste Aladdin att han hade två hjälpare: ringen, som kunde rädda honom, och lampan, som kunde ge vad som helst. Han sålde aldrig lampan. När maten tog slut bad han lampans ande igen, och de klarade sig.

En tid senare hörde Aladdin att sultanens dotter, prinsessan Badrulbudur, skulle gå till badhuset. Alla måste stanna undan, men Aladdin råkade se henne en kort stund, och hans hjärta slog som en trumma. "Jag vill gifta mig med henne," sade han allvarligt till sin mamma. Hon skrattade först, men Aladdin var bestämd. Han bad lampans ande om gåvor som passade en sultan: kistor av guld och ädelstenar och fyrtio tjänare klädda i sammetsdräkter.

Aladdins mamma gick till palatset med gåvorna. Sultanen blev så förvånad över glansen att han gav sitt löfte: om Aladdin kunde visa att han kunde ta hand om prinsessan, skulle de få gifta sig. Han önskade också en bröllopsgåva som ingen sett förr. Lampans ande nickade åt Aladdins önskningar och byggde över en natt ett palats åtbräddat med guld och kristall, med en sal där tjugofyra höga fönster var inramade av ädelstenar. Ett fönster lämnades ofärdigt, så att sultanen skulle få äran att komma med sina bästa juveler och pröva dem. När sultanen inte kunde göra klart fönstret, lät Aladdin anden avsluta alltsammans i ett bländande sken. Därmed visste alla att Aladdin var klok och rik, och bröllopet stod. Aladdin och prinsessan Badrulbudur trivdes väl tillsammans.

Långt borta hörde den falske trollkarlen om en ung man som över en natt fått rikedomar och ett palats som tycktes sjunga av ljus. Han förstod: "Lampan!" Han reste till staden och ropade under prinsessans fönster: "Byter nya lampor mot gamla!" Prinsessan, som inte visste något om lampans kraft och tyckte Aladdins gamla var ful, skickade ner den. Trollkarlen gnuggade den i en gömd gränd, och lampans mäktiga ande lydde hans befallning. På ett ögonblick lyftes hela Aladdins palats, med prinsessan i, och fördes genom luften till ett land långt borta.

När solen gick upp såg sultanen att palatset var borta. Han blev rasande och trodde Aladdin svikit honom. Aladdin stod kvar med bara sin ring. Han gned den snabbt. Ringandens röst kom, djupt som en trumma. "Jag kan inte flytta ett palats," sade anden, "men jag kan föra dig till din hustru." "Gör det!" bad Aladdin. Med ett sus stod han vid en annan kust, framför sitt eget palats, men nu i främmande land.

Prinsessan Badrulbudur blev lindrig av lättnad när hon såg honom. De viskade tillsammans och smidde en plan. Nästa kväll bjöd hon trollkarlen på en fest med allt han älskade. Hon höjde sin bägare och sade: "Drick först du, vår gäst." I vinet hade hon låtit blanda en dryck som gjorde även den slugaste trött. Trollkarlen gäspade stort och somnade med huvudet mot bordet.

Då sprang Aladdin fram, tog lampan från trollkarlens bälte och gnuggade den. Lampans ande reste sig mäktig och stilla. "Min herre," sade han, "vad befaller du?" "För oss hem, och för palatset hem, och låt trollkarlen aldrig mer skada oss," sade Aladdin. I nästa ögonblick stod palatset där det skulle, intill sultanens, och staden jublade. Sultanen omfamnade sin dotter och tog Aladdins hand. "Min son," sade han mjukt, "du har mod och förstånd."

Men faror tar ibland lång tid på sig att försvinna. Trollkarlens bror, lika listig, hörde vad som hänt. Han klädde ut sig till en helig kvinna som gav råd och tröst. Folk började be henne komma till palatset. Prinsessan ville göra gott och bjöd in henne. Aladdin anade oråd när han såg den "heliga" kvinnans ögon, så mörka och vaksamma.

Han bad ringandens hjälp att avslöja sanningen. På natten viskade anden i hans öra vad som dolde sig under manteln. Aladdin tackade och gick lugnt till prinsessan. Tillsammans drog de av förklädnaden. Bedragaren avslöjades och fördes bort av stadens vakter, långt från palatset och staden. Så fick de ro igen.

Aladdin glömde aldrig att rikedomar utan ärlighet är tomma. Han använde lampans kraft klokt: han hjälpte de fattiga, lyssnade på folkets bekymmer och rådde sultanen med lugn röst. Prinsessan Badrulbudur var lika klok som han, och deras palats stod som ett ljus för hela riket.

Och lampan? Den gömdes noggrant och gneds bara när något gott skulle göras. Ringens ande vilade också, redo om fara närmade sig. Men oftast behövdes varken ring eller lampa, för Aladdin hade lärt sig det viktigaste: mod i hjärtat, skarpa ögon och vänlighet mot alla.