Rapunzel

Det var en gång en man och en kvinna som länge hade längtat efter ett barn, men inget barn hade kommit. Kvinnan bad varje kväll vid sin säng att de skulle få ett litet barn. Från deras fönster såg de en vacker trädgård full av blommor och grönska. Trädgården omgavs av en hög mur, och ingen vågade gå in eftersom den tillhörde en häxa som alla var rädda för.

En dag såg kvinnan genom fönstret en ätbar växt, rapunkel, som såg så lockande ut att hon nästan blev sjuk av längtan att få smaka. Hon satte sig ned och såg bedrövad ut. "Vad är det som plågar dig?", frågade mannen. "Åh", svarade hon, "om jag inte får smaka rapunkel från trädgården bakom vårt hus kommer jag aldrig att bli glad."

Mannen, som älskade henne djupt, bestämde sig för att ta lite rapunkel till henne och klättrade vid midnatt över muren in i häxans trädgård. Han ryckte snabbt åt sig en näve rapunkel och bar hem den till sin fru. Hon gjorde genast en sallad av den och slukade den i ett nafs. Dagen därpå längtade hon efter mer. Mannen klättrade återigen över muren, men denna gång stod häxan alldeles bredvid honom. "Hur vågar du ta av min rapunkel?", frågade häxan argt. Mannen bad om förlåtelse och förklarade att hans hustru hade längtat så efter den. Häxan blev mildare och sa: "Du får ta hur mycket du vill, men bara på ett villkor: när ni får ett barn ska jag ta hand om det." Mannen, fylld av fruktan, gick med på villkoret. När kvinnan födde ett barn dök häxan upp, döpte barnet till Rapunzel och tog det med sig.

Rapunzel växte upp till ett mycket vackert barn. När hon var tolv år stängde häxan in henne i ett högt torn i skogen som varken hade dörr eller trappa, bara ett litet fönster längst upp. När häxan ville komma in ställde hon sig nedanför fönstret och ropade:

"Rapunzel, Rapunzel, släpp ner ditt långa hår till mig!"

Rapunzel hade ett långt, gyllene hår. När hon hörde häxans röst släppte hon ner sina flätor, snurrade håret runt en fönsterkrok och lät det falla ner till marken, så att häxan kunde klättra upp.

Några år senare red kungens son genom skogen och hörde en sång så skön att han stod blickstilla och lyssnade. Det var Rapunzel som i ensamhet fördrev tiden med att sjunga. Han ville komma upp till henne men fann ingen dörr. Varje dag red han tillbaka för att höra hennes sång. En kväll såg han häxan komma till tornet och ropa:

"Rapunzel, Rapunzel, släpp ner ditt långa hår till mig!"

När Rapunzel släppte ner sitt hår klättrade häxan upp. Kungens son tänkte då att han också måste försöka, och nästa kväll ropade han:

"Rapunzel, Rapunzel, släpp ner ditt långa hår till mig!"

Håret föll ner och han klättrade upp. Rapunzel blev först förskräckt över att se en man, något hon aldrig tidigare mött, men kungens son talade vänligt med henne och berättade hur starkt hans hjärta hade blivit berört. Rapunzel blev glad, och när han friade svarade hon ja. Hon lade sin hand i hans och bad honom ta med en silkestråd varje kväll så att hon kunde väva en stege och så småningom följa med honom.

De bestämde att han skulle komma varje kväll tills stegen var färdig, eftersom häxan bara kom på dagarna. Häxan märkte ingenting förrän Rapunzel en dag frågade: "Berätta, Götel, varför är det lättare för dig att dra upp mig än för kungens son när han kommer?".

I ilska grep häxan Rapunzels flätor och klippte av dem med en stor sax. De vackra flätorna föll ner på golvet. Häxan förde sedan bort Rapunzel till en öde plats där hon skulle leva i sorg.

Samma dag fäste häxan Rapunzels avklippta hår i fönsterkroken högt uppe i tornet. När kungens son senare ropade och klättrade upp mötte han häxan istället för Rapunzel. Hon hånlog och sade att den vackra sångfågeln inte fanns där längre — hon hade förts bort. Förkrossad kastade sig kungens son från tornet, föll ner i en taggig rosenbuske och blev blind.

Han vandrade blind genom skogen och levde på bär och rötter, tills han slutligen nådde den ödsliga plats där Rapunzel bodde. Han hörde en välbekant röst och gick mot den. När Rapunzel såg att det var hennes prins kastade hon sig i hans famn och grät. Två av hennes tårar föll i hans ögon; då blev de klara och han fick sin syn tillbaka. Han förde henne till sitt kungadöme där hon togs emot med glädje, och de levde lyckliga i alla sina dagar.