Prinsessan i papperspåse

Det var en gång en prinsessa som hette Elisabet. Hon bodde i ett slott med höga torn och hade klänningar som glittrade i solen. Hon tyckte om att springa barfota i gräset och prata med alla som kom till slottet. Elisabet var klok och snäll, och hon skulle snart gifta sig med prins Ronald.

En dag dånade himlen. Ett stort grönt monster, en drake, flög ner från molnen. Draken andades eld som ett helt dussin brasor på en gång. Han brände slottets torn, väggar och alla Elisabets fina klänningar. Sedan tog draken prins Ronald i sina klor och flög iväg. Kvar blev aska, rök och tystnad.

Elisabet hostade i röken och tittade ner på sig själv. Allt hon hade på sig var bränt. Hon letade överallt efter något att ta på sig. I ett hörn hittade hon en stor, brun papperspåse. Den var hel och ren. Hon drog den över huvudet och gjorde två hål för armarna. Papperspåsen passade precis som en enkel klänning. Hon rätade på ryggen, tog ett djupt andetag och sa: "Jag ska hitta draken. Jag ska rädda Ronald."

Elisabet följde spåren som draken lämnat efter sig: svart aska i gräset, fotavtryck som stora gropar och ett och annat bränt träd. Hon gick genom skogen och över en äng. Hon gick tills solen började luta och skuggorna blev långa. Då kom hon fram till en grotta med en järndörr stor som två vagnar.

Elisabet knackade högt: "Hallå, drake! Är du hemma?"

Inne från grottan mullrade en röst: "Gå bort! Jag är upptagen!"

Elisabet log lite listigt. "Åh, jag vet att du är den modigaste och starkaste draken i världen. Kan du visa hur långt din eld når? Kan du bränna upp tio skogar på en gång?"

Dörren öppnades med ett gnissel. Draken sträckte på halsen och drog in ett jättedjupt andetag. Fffuuuh! Elden for ut som en glödande flod. Ett helt bälte av buskar och stubbar blev till rök. "Ha!" röt draken. "Så där, lilla prinsessa!"

"Oj, så mäktigt!" sa Elisabet. "Och kan du flyga runt hela jorden på bara tio sekunder?"

Draken fnös. "Det är lätt!" Han slog med vingarna, susade upp och försvann. Vinden vek trädens toppar. Elisabet väntade och räknade. Ett, två, tre... Snart kom draken tillbaka. Han flämtade lite.

"Fantastiskt!" sa Elisabet och klappade i händerna. "Men kan du göra det igen? Fortare den här gången?"

Draken ville visa sig duktig. Han for iväg igen, ännu snabbare. När han kom tillbaka var tungan hängande och ögonen halvslutna.

"Du är verkligen den bästa!" sa Elisabet. "Ett sista prov bara. Kan du andas eld en gång till, den största lågan någonsin?"

Draken försökte. Han drog in luft, men det kom bara lite rök. "Jag är trött," viskade han och lade sig ner som en stor, grön hög. Snart sov han, och han snarkade så små stenar skakade: rrroo-rrroo.

Elisabet log. Hon smög fram till dörren och öppnade den. Inne i grottan, bakom en annan liten dörr, stod prins Ronald. Hans hår var perfekt kammat och hans stövlar blänkte, fast han verkade lite sur.

"Elisabet!" sa han. "Du är smutsig. Ditt hår är rufsigt. Och vad är det där för klänning? En papperspåse? Kom tillbaka när du ser ut som en riktig prinsessa."

Elisabet stod stilla en stund. Hon tittade på Ronalds blanka stövlar. Hon tänkte på den långa vandringen, på modet i hjärtat och på hur hon just lurat en drake.

"Ronald," sa hon lugnt. "Dina kläder är fina och ditt hår är väldigt välkammat. Du ser ut som en riktig prins. Men du är en riktig drummel."

Hon vände sig om, gick ut ur grottan och lät dörren stängas bakom sig. Utanför dansade solens sista strålar över gräset. Elisabet tog ett skutt, sedan ett till. Hennes papperspåse prasslade när hon hoppade, och hon skrattade högt. Hon var fri, hon var modig, och hon visste precis vem hon ville vara.

Och hon gifte sig inte med Ronald.