En herdepojke vaktade sin bondes får på en betesmark nära en mörk skog inte långt från byn. Snart fann han livet vid betesmarken mycket tråkigt. Allt han kunde göra för att roa sig var att prata med sin hund eller spela på sin flöjt.
En dag när han satt och tittade på fåren och den lugna skogen och tänkte på vad han skulle göra om han skulle se en varg kom han på ett sätt att roa sig själv.
Hans bonde hade sagt till honom att ropa efter hjälp om en varg skulle attackera flocken och att byborna då skulle komma och driva bort den. Så nu, trots om han inte hade sett något som ens såg ut som en varg, sprang han mot byn och ropade så högt han kunde, "Varg! Varg!"
Som han förväntade sig släppte byborna som hörde ropet allt sitt arbete och kom springades med andan i halsen till betesmarken. Men när de kom dit fann de pojken dubbelvikt av skratt åt att han hade lurat dem.
Några dagar senare ropade herdepojken igen: "Varg! Varg!" Återigen sprang byborna för att hjälpa honom, bara för att återigen bli utskrattade.
Sedan en kväll när solen gick ner bakom skogen och skuggorna kom krypande ut över betesmarken kom det verkligen en varg från buskagen och anföll fåren.
I skräck sprang pojken mot byn och skrek "Varg! Varg!" Men även om byborna hörde ropen sprang de inte för att hjälpa honom som de tidigare hade. "Han kan inte lura oss igen," sa de.
Vargen åt upp ett av pojkens får och vandrade sedan iväg in i skogen.
Slut