Pips stora vhoosh

I Snö Bay lyste isen som glas. Pingviner svischa

de och gled, magar vhooshade, fenor i luften. De dunkade, rullade och poppade upp fnissande.

Pip var den minsta pingvinen i sin flock. Han hade ljusa ögon och en favorit blank sten han höll gömd under vingen. Han gnuggade den när magen kändes vaggig. Pip älskade att titta på de äldre pingvinerna svischha nerför Vhoosh-kullen, men han var inte säker på Plaskstunneln längst ner. Det var en skummig båge där kallt vatten kittlade näbbar.

En krispig morgon klappade kapten Flip med fenorna. "Pingviner! Idag är den Stora Magrutsch-paraden!" Alla jublade. "Vi rutschar från toppen av Vhoosh-kullen, genom Plaskstunneln och landar vid snackshinkarna!"

Momo, den dumma pingvinen, spände bröstet. "Jag gör en trippelvrickare!" sa han och provade en just då. Han vaggade och satte sig ner med en plask. Alla skrattade, även Momo.

"Kom och öva, Pip," sa modiga Tika och dunkade axlarna med honom. De vacklade till Bebisguppen, en liten backe.

"Tre... två... ett..." viskade Pip. Han puttade framåt. Vhoosh! Han gled lite, sen—bump!—PUFF! Han landade i mjuk snö och bar en frostig mustasch. Pip poppade upp och flinade. "Jag menade att göra så," kvittrade han.

De provade igen. Tika lärde honom ett andetag. "Lukta fisken... blåsa bubblorna..." Pip andades djupt in och blåste ut. Han gled lite längre, snabbare den här gången. Vid Plaskstunneln stannade han. Dropp, dropp sa vattnet. Pips mage vaggade. "Kanske senare," sa han.

Paradmorgonen kom ljus och blank. Måsar ropade. Isen glittrade. Pingviner ställde upp på toppen av Vhoosh-kullen. Kapten Flip vinkade. "Rutschare klara!"

"VHOOSH!" Tika gick först, en ren strimma av svart och vitt. Hon svischa

de genom Plaskstunneln med ett skratt.

Momo följde. Han gjorde en stor vrickning och landade baklänges i en puff. "Tada!" skrek han med fötterna stickande upp som små åror.

Pip väntade. Hjärtat bultade. Han rörde vid sin blanka sten under vingen. Då hörde han ett litet ljud.

"Pip?" En liten kyckling som hette Prick stod nära kanten. Pricks fötter var planterade som två små iskulor. "Jag kan inte," viskade Prick. "Tunneln plaskar min näbb."

Pips mage vaggade igen, men han glömde sig själv. Han vacklade fram. "Vill du rutschha med mig?" frågade han. Rösten var liten men stadig.

Prick nickade med stora runda ögon.

Pip stoppade Prick under en fena och höll stenen med den andra. "Vi går tillsammans," sa han. "Vi räknar. Vi andas. Vi vhooshar."

De tog ett djupt, fiskdoftande andetag. "Lukta fisken... blåsa bubblorna..." Pip log mot Prick. "Tre, två, ett... VHOOSH!"

Ner flög de. Vinden kittlade fjädrarna. Isen sjöng en shhhhh-sång. Plaskstunneln sprutade. Kalla droppar dansade på näbbarna.

Prick pep. Pip kramade Pricks fena. "Vi klarar det!" ropade han. Deras skratt studsade runt tunneln—"hihihi"—som glada bubblor.

Ut sköt de i en silverstänk, fenor upp, magar ljusa. PLASK! De landade i en mjuk driv vid snackshinkarna. Fiskdofter virvlade.

Publiken jublade. Tika dansade. Kapten Flip saluterade. Momo kom sent, snurrande som en topp, och dunkade i en snödriva. "Jag menade att göra så!" sa han igen med en blinkning.

Prick studsade. "Vi gjorde det!"

Pip blinkade. Magen kändes lätt och varm. Han rörde vid sin blanka sten. Den var fortfarande liten, men hans modiga känsla var stor.

Tika puffade honom. "Ännu en rutsch?"

Pip tittade upp på Vhoosh-kullen. Den verkade inte så hög. Han flinade. "Igen," sa han. "Den här gången provar vi en liten vrickning."

De klättrade tillsammans, fenor länkade, viskade de modiga orden: "Lukta fisken... blåsa bubblorna... vhoosh."