Pip och Knapp

Under en jordgubbsbädd där löven gjorde ett grönt paraply bodde två små möss sida vid sida. Pip var snabb och nyfiken, med morrhår som ryckte som små penslar. Knapp var försiktig och snäll, med runda öron och en mjuk grå päls. De delade smulor, delade skämt och delade ett litet gult fingerborg som stol.

En ljus, blåsig morgon kom deras vän Tilly åkermöss farande och pep: "Åh nej! Mitt blå band!"

Tillys band var särskilt. Det var en lång, himmelsblå remsa hon använde för att knyta en rosett över sin kula så hon alltid kunde hitta sin dörr. Hennes mormor hade gett det till henne den dag vildblommorna blommade.

"Var tog det vägen?" frågade Pip och stod hög på tårna.

"Vinden tog det," snörvlade Tilly. "Det flög rakt över smörblommorna."

Pip spände bröstet. "Vi hämtar det åt dig!" sa han.

Knapp kikade över ängen. Han kunde se bandet flippa och dansa, hoppa från maskros till maskros. Långt borta blinkade och plaskade en bäck. Knapps tassar kändes lite vaggiga vid tanken på vattnet, men han kramade Tillys tass och nickade. "Vi tar hem det," sa han mjukt.

Iväg gick Pip och Knapp och sprang genom gräs som doftade sol och mynta. Små prästkragar nickade hej. En nyckelpiga åkte bandet ett tag, sen flög iväg med en liten röd blixt. Snart nådde de bäcken, där vatten fnissade runt släta grå stenar. Bandet hade fastnat på en gammal stubbe på andra sidan.

Pip hoppade till första stenen. "Lätt!" ropade han. Vattnet plaskade hans tår och han skrattade. Knapp tog ett djupt andetag. Han stegade på nästa sten. Den var kall och hal, och vattnet gjorde ett shhh-ljud som kittlade hans öron.

"Jag håller din tass," sa Pip. Han höll hårt, och Knapps vaggningar blev en försiktig skubbning.

De nådde sista stenen, men bandet var fortfarande lite för långt bort. "Om vi bara hade en båt," suckade Pip.

Knapps ögon lyste upp. På stranden låg ett stort, blankt löv och en liten träsked någon hade tappat nära vildblommorna. "Vad sägs om en lövbåt?" sa han. "Vi kan knyta den med gräs så vi inte flyter iväg."

"Lysande, Knapp!" jublade Pip.

De knuffade lövet i vattnet och band ett långt, flätat grässnöre till en rot. Pip använde skeden som paddel. Svisch, svisch. Lövet gled över den burriga bäcken och gjorde små ringar som glittrade. En trollslända susa

de förbi och nynnade som om den gillade deras plan.

"Nästan där," viskade Knapp. Han sträckte sig och tog bandet med båda tassarna. Bandet var svalt och halt. Lövet guppade. Grässnöret drog. "Fick det!"

Vinden gav en lekfull puff. Bandet böljde som en liten flagga. "Håll i!" skrek Pip. Han paddlade hårt och Knapp slingrade försiktigt bandet runt midjan så det inte skulle flyga iväg igen. Tillsammans svischa

de tillbaka till stenarna och trilla

de på stranden, skrattande och pustande.

De skyndade hem och vilade då och då för att stoppa bandet under en sten eller linda det runt en tistel så brisen inte skulle bära bort det. Halvvägs över ängen såg Knapp ett björnbär, blankt och lila. "För modet," sa han och bröt det i två. De satt i det mjuka gräset och delade det söta saften, lila leenden och allt.

Till slut nådde de Tillys kula. Pip och Knapp lyfte bandet högt. "Specialleverans!" tillkännagav Pip.

Tillys ögon blev ljusa som dagg. "Ni hittade det!" pep hon. Hon kramade båda på en gång, vilket fick deras morrhår att kittlas tillsammans.

De knöt bandet över hennes dörr i en prydlig rosett. Det fladde glatt i brisen, ett blått leende på den gröna ängen.

"Hur korsade ni bäcken?" frågade Tilly och hällde nötté i små ekollonskålar.

"Knapp tänkte på en båt," sa Pip med ett stolt flin åt sin vän. "Och vi paddlade tillsammans."

Knapp rodnade och klappade Pips tass. "Pip höll min hand på stenarna," sa han. "Det hjälpte mig att vara modig."

De satt på den varma jorden, smuttande té och nafsande honungssmulor. Bandet dansade lite över deras huvuden. Pip och Knapp lutade sig bakåt mot jordgubbsstamarna, tassar rörande.

"Stor bäck," sa Pip.

"Små möss," sa Knapp.

De log båda. "Precis lagom för vänner," sa de tillsammans.