Näktergalen

H.C. Andersen
7 min

För en lång, lång tid sedan, så länge sedan som det fanns, bodde det en kejsare i Kina, som hade det vackraste palatset i hela världen, helt och hållet gjort av kristall. Utanför palatset låg den vackraste av trädgårdar, och längre bort låg en skog där träden var högre än alla andra träd i världen. Och i den här skogen bodde en liten näktergal. Näktergalen sjöng så vackert att alla som hörde henne kom ihåg hennes sång. Människor kom från hela världen för att se kristallpalatset och den underbara trädgården och den stora skogen. Men när de åkte hem och skrev böcker om dessa saker skrev de alltid "Men det bästa av allt är näktergalen."

Till sist hände det att kejsaren läste en sådan bok, och han sände genast efter sin kammarherre.

"Vad är det här för näktergal?" sa kejsaren. "Varför har jag aldrig hört honom sjunga?"

Kammarherren, som var en mycket viktig person, sa: "Det kan inte finnas någon näktergal; jag har aldrig hört talas om honom."

"I boken står att det finns en näktergal," sade kejsaren. "Jag befaller att näktergalen ska föras hit för att sjunga i kväll."

Kammarherren gick ut och frågade alla fina herrar och damer och var näktergalen kunde hittas, men ingen av dem hade någonsin hört talas om någon näktergal. Så kammarherren gick tillbaka till kejsaren och sa: "Det finns ingen sådan näktergal."

"I boken står att det finns en näktergal," sade kejsaren; "Om näktergalen inte är här för att sjunga för mig i kväll kommer jag att trampa på hovet, omedelbart efter kvällsmat."

Kammarherren ville inte bli trampad på, så han sprang ut och frågade alla i palatset om näktergalen. Äntligen sa en liten flicka som arbetade i köket att, "Åh, ja, jag känner väl till näktergalen. Varje kväll, när jag ska ta med rester från köket till min mamma som bor i skogen, hör jag näktergalen sjunga. "

Kammarherren bad den lilla flickan att ta honom till näktergalens hem, och många av herrarna och damerna följde med. När de hade gått en stund, hörde de ett "muuu".

"Ah!" sa herrarna och damerna, "Det måste vara näktergalen! Vilken stor röst för en så liten varelse!"

"Åh nej", sa den lilla flickan, "det är bara en ko som råmar."

Lite längre fram hörde de några tjurgrodor i ett träsk. "Visst är det näktergalen", sa hovet. "Det låter verkligen som kyrkklockor!"

"Åh, nej", sa den lilla flickan, "det är tjurgrodor som kväker."

Till sist kom de till skogen där näktergalen var. "Tysta nu!" sa den lilla flickan, "hon ska sjunga." Och alldeles riktigt, den lilla näktergalen började sjunga. Hon sjöng så vackert att du aldrig i hela ditt liv har hört något liknande.

"Kära nån", sa hovet, "det är väldigt trevligt. Gör den lilla grå fågeln verkligen allt detta ljud? Hon är så blek att man kan tro att hon har tappat sin färg av rädsla för oss."

Kammarherren bad den lilla näktergalen att komma och sjunga för kejsaren. Den lilla näktergalen sa att hon kunde sjunga bättre i sin egen skog, men hon var så söt och snäll att hon kom med.

Den kvällen var palatset dekorerat med de vackraste blommorna du kan föreställa dig, och rader och rader av små silverklockor, som svängde när vinden blåste in, och hundratals och hundratals vaxljus, som lyste som små stjärnor. I den stora hallen fanns en guldpinne för näktergalen, bredvid kejsarens tron.

När alla människor var där bad kejsaren näktergalen att sjunga. Då fyllde den lilla grå näktergalen sin hals full och sjöng. Och hon sjöng så vackert att kejsarens ögon fylldes med tårar! Och som du säkert vet så gråter kejsare inte alls lätt. Så bad kejsaren henne sjunga igen, och den här gången sjöng hon så underbart att tårarna kom fram i hans ögon och rann ner över kinderna. Det var en stor succé. De bad den lilla näktergalen att sjunga, om och om igen, och när de hade lyssnat tillräckligt sa kejsaren att hon skulle göras till hovets förstesångare. Hon skulle ha en liten guldbur nära kejsarsängen och skulle få gå ut två gånger varje dag. Men det var tolv tjänare som utsetts att vänta på henne, och dessa tolv tjänare gick med henne varje gång hon gick ut, och var och en av de tolv höll i änden av ett silkesnöre som var bundet till den lilla näktergalens ben! Det var inte så kul att gå ut på det sättet.

Under en lång, lång tid sjöng näktergalen varje kväll för kejsaren och hans hov, och de tyckte hon var så bra att alla kvinnorna försökte låta som henne. De brukade ta vatten i munnen och sedan göra lite ljud, så här: glucki-glucki-gluck. Och när hovet träffade varandra i korridorerna, skulle den ena säga "näkter", och den andra skulle säga "gal", och det räckte som konversation.

Till sist, en dag, kom det ett litet paket till kejsaren, och på utsidan stod det "Näktergalen". Inuti var en konstgjord fågel, som liknade en näktergal, bara det att den var gjord av guld, silver, rubiner och smaragder och diamanter. När den vreds upp spelade den en valsmusik och när den spelade rörde den sina stjärtfjädrar upp och ner. Alla i hovet var fyllda med glädje över musiken från den nya näktergalen. De fick den att spela samma melodi trettiotre gånger, och fortfarande hade de inte fått nog.

De skulle ha fått den att spela melodin trettiofyra gånger, men kejsaren sa: "Jag skulle vilja höra den riktiga näktergalen sjunga nu."

Men när de tittade efter den riktiga lilla näktergalen, kunde de inte hitta henne någonstans! Hon hade tagit chansen, medan alla lyssnade på valsmusiken, att flyga bort genom fönstret till sin egen skog.

"Vilken otacksam fågel!" sa herrarna och damerna. "Men det spelar ingen roll. Den nya näktergalen är lika bra."

Så den konstgjorda näktergalen fick den riktiga näktergalens lilla guldpinne, och varje kväll vred kejsaren upp henne, och hon spelade valsmusik för honom. Folket i hovet gillade henne ännu bättre än den gamla näktergalen, eftersom de alla kunde vissla hennes melodier - vilket du inte kan göra med en riktig näktergals sång.

Cirka ett år efter det att den konstgjorda näktergalen kom, lyssnade kejsaren på hennes valsmelodi, då det klonkade till inne i fågeln, och melodin stannade. Kejsaren sprang till sin läkare men han kunde inte göra någonting. Sedan sprang han till sin urmakare, men han kunde inte göra något heller. Ingen kunde göra något. Det bästa de kunde göra var att plåstra guldnäktergalen så att den kunde spela en gång om året. Även det var nästan för mycket, och melodin var ganska skakig. Fortfarande hade kejsaren guldnäktergalen i sitt eget rum.

Det gick en lång tid, och sedan blev kejsaren slutligen mycket sjuk och var på väg att dö. När det var säkert att han inte kunde leva mycket längre valde folket en ny kejsare och väntade på att den gamla skulle dö. Den stackars kejsaren låg, ganska kall och blek, i sin stora stora säng, med sammetsgardiner och höga ljusstakar. Han var ganska ensam, för alla hovmästare hade gått för att gratulera den nya kejsaren, och alla tjänare hade gått för att prata om det.

När kejsaren vaknade kände han en fruktansvärd vikt på bröstet. Han öppnade ögonen, och det var Döden som satt på hans hjärta. Döden hade tagit på sig kejsarens guldkrona, och han hade guldäpplet i ena handen och spiran i den andra. Och han såg på kejsaren med sina stora ihåliga ögon. Rummet var fullt av skuggor och skuggorna var fulla av ansikten. Överallt där kejsaren tittade fanns ansikten. Vissa var väldigt, väldigt fula, och andra var söta och vackra; det var alla saker som kejsaren hade gjort i sitt liv, på gott och ont. Och när han tittade på dem började de viska. De viskade: "Kommer du ihåg detta?", "Kommer du ihåg det?". Kejsaren kom ihåg så mycket att han ropade högt, "Åh, ta fram den stora trumman! Skapa musik så att jag slipper höra dessa fruktansvärda viskningar!" Men det var ingen där som kunde hämta trumman.

Då ropade kejsaren: "Din lilla guldnäktergal, kan du inte spela något för mig? Jag har gett dig gåvor av guld och juveler och alltid haft dig vid min sida. Kommer du inte att hjälpa mig nu?" Men det fanns ingen som kunde vrida upp den lilla guldnäktergalen, och då kunde den naturligtvis inte spela.

Kejsarens hjärta blev kallare och kallare där Döden kröp på sig, och de fruktansvärda viskningarna blev högre och högre, och kejsarens liv var nästan slut. Plötsligt kom det då, genom det öppna fönstret, en underbar sång. Det var så vackert och så högt att viskningarna strax inte hördes längre. Då kände kejsaren att hans hjärta blev varmt, då kände han blodet flyta igenom benen igen. Han lyssnade på sången tills tårarna rann ner över kinderna. Han visste att det var den riktiga lilla näktergalen som hade flytt ifrån honom när guldnäktergalen kom.

Döden lyssnade också på sången, och när den var slut och kejsaren bad om mer, sade Döden också: "Sjung snälla igen, lilla näktergal!"

"Kommer du att ge mig kejsarens guldkrona för en sång?" sa den lilla näktergalen.

"Ja", sa döden. Och den lilla näktergalen köpte kejsarens krona för en sång.

"Åh, sjung igen, lilla näktergal", bad döden.

"Kommer du att ge mig kejsarens spira för en annan sång?" sa den lilla grå näktergalen.

"Ja", sa döden. Och den lilla näktergalen köpte kejsarens spira för en annan sång.

Återigen bad Döden om en sång, och den här gången fick den lilla näktergalen äpplet för sin sång. Sedan sjöng hon en sång till, så vacker och så sorglig att det fick Döden att tänka på sin trädgård i kyrkogården, där han alltid trivdes som bäst. Och han steg upp från kejsarens hjärta och seglade ut genom fönstret.

När döden var borta sa kejsaren till den lilla näktergalen: "Åh, kära lilla näktergal, du har räddat mig från döden! Lämna mig inte igen. Stanna med mig på den lilla guldpinnen och sjung för alltid för mig!"

"Nej, kära kejsare," sa den lilla näktergalen, "jag sjunger bäst när jag är fri. Jag kan inte bo i ett palats. Men varje natt när du är ensam kommer jag att sitta i fönstret och sjunga för dig, och berätta allt som händer i ditt rike: Jag ska säga dig var de fattiga människorna är som du borde hjälpa och var de elaka människorna är som borde straffas. Kom bara ihåg kära kejsare att du aldrig låter någon veta att du har en liten fågel som berättar allt."

Efter att den lilla näktergalen hade flugit därifrån kände kejsaren sig så pigg och stark att han reste sig ur sängen och klädde sig i sina kungliga kläder. Och när hovmästarna kom in för att se om han var död, stod kejsaren med sin spira i ena handen och sitt äpple i andra handen och sa: "Godmorgon!"

Slut

Mer av H.C. Andersen