Näktergalen och rosen

I en stilla trädgård, under ett studentfönster, grät en ung student. Han höll en bok i handen, men hans ögon var fulla av tårar.

"Om jag bara hade en röd ros!" sade han. "Då skulle jag kunna gå på balen med professorns dotter. Hon sade att hon skulle dansa med mig om jag gav henne en röd ros. Men i hela min trädgård finns inte en enda."

En liten grön ödla kikade fram mellan stenplattorna och fnissade. En fjäril fladdrade förbi i solen. Prästkragarna nickade utan att förstå. Men högt ovanför, i ekens grenverk, lyssnade en näktergal. Hon var liten och brun och sjöng mest när världen sov. Hon hörde studentens ord och hennes hjärta blev varmt.

"Äntligen ser jag sann kärlek," viskade näktergalen. "Det är för den som jag sjunger. Jag ska hjälpa honom att få sin ros."

Hon flög först till en vit rosenbuske på trädgårdsmuren. "Ge mig en röd ros," bad hon, "så att den unge studenten kan bli lycklig."

"Mina blommor är vita som skum," svarade busken, "vita som havets våg. Jag kan inte ge dig en röd ros."

Näktergalen flög vidare till en gyllene rosenbuske som lutade sig mot solen. "Snälla, kan du ge mig en röd ros?"

"Mina blommor är gula som majsens fält," sade busken mjukt. "Jag kan inte ge dig det du söker."

Till sist landade näktergalen i skuggan under en tredje buske, den som växte under studentens fönster. Dess grenar var taggiga och dess blad mörka.

"Har du röda rosor?" frågade hon.

"Jag bär röda rosor," svarade busken, "röda som ett hjärta. Men vintern bet mina knoppar och jag har inga blommor i år. Det finns bara ett sätt att skapa en sådan ros som du ber om."

"Säg mig hur," sade näktergalen, och hennes röst var klar.

"Du måste sjunga för mig i månljuset," sade rosenbusken. "Du måste sjunga med din bröstkorg mot en tagg. Taggen måste tränga in i ditt hjärta. Ditt blod ska färga min ros röd, blad för blad. Bara så blir den till."

Näktergalen darrade. Det var ett hårt pris. Livet är dyrbart för varje liten fågel. Men hon såg studenten genom fönstret. Han satt med huvudet i händerna, och hans dröm om dans och kärlek skimrade som en stjärna som höll på att slockna.

"Kärlek är starkare än rädsla," sade näktergalen stilla. "Jag ska göra det."

Hon flög till den gamla eken som älskade hennes sånger. Eken susade med sina löv, som om han anade något.

"Sjunga för mig en sista sång," bad eken. "Jag blir så ensam när du är borta."

Näktergalen lutade sig mot barken och sjöng. Hon sjöng om gryningens silverljus, om daggens pärlor och om hjärtan som hittar varandra. Eken lyssnade, och hans blad skälvde av rörelse och sorg.

När månen steg och trädgården blev blå av natt, flög näktergalen till rosenbusken under fönstret. Hon fann en lång, vass tagg och tryckte sitt bröst mot den. Taggen gick igenom, och en skarp smärta for genom hennes lilla kropp. Men hon lyfte sitt huvud och sjöng.

Hon sjöng om kärleken som vaknar i en ung flickas blick. Hon sjöng om mötet under stjärnor, om dansens virvlar, om händer som vågar hålla varandra för första gången. Buskens gren rörde sig, andades, och en blek rosa knapp började öppna sig.

Natten blev djupare, och näktergalen sjöng en andra sång. Den handlade om sorg och längtan, om hur kärlek prövas av tystnad, av avstånd, av tvivel. Hennes röst blev mjukare, men klar. Taggen trängde djupare, och hennes blod färgade kronbladen mörkare, från gårdagens gryning till kvällens röda glöd.

När gryningen närmade sig sjöng hon sin tredje sång. Den var den vackraste av alla. Den berättade om kärleken som ger utan att kräva, som vågar vara sann även om ingen ser. Hennes ton blev svag, men på busken öppnade sig en fulländad ros, djupröd som rubin, röd som ett levande hjärta.

Solen steg. Näktergalens röst tystnade. Hennes lilla kropp föll stilla ned i gräset.

På morgonen öppnade studenten sitt fönster. När han såg rosen utbrast han: "Vilken underbar blomma! En röd ros, rödare än någonting jag sett!" Han bröt den försiktigt, höll den mot sitt hjärta och skyndade iväg till professorns hus.

Professorns dotter stod i dörren, klädd i siden. Studenten höll upp rosen, blyg men hoppfull.

"Här är rosen du önskade," sade han. "Vill du dansa med mig i kväll?"

Flickan tittade på rosen och rynkade pannan. "Den passar inte till min klänning," sade hon. "Och dessutom har kammarherrens brorson skickat mig vackra smycken. De är mycket dyrare än en blomma." Hon vände sig bort.

"Dyrare?" sade studenten, och hans röst blev kall. "Du är otacksam. Du vet ingenting om kärlek. Smycken glittrar, men de har inga hjärtan."

"Och kärlek köper inte skor," svarade hon, och stängde dörren.

Studenten stod kvar en stund. Hans kinder brände. Han kastade rosen i rännstenen, och den föll mellan smutsigt vatten och grus. En vagn rullade förbi och hjulen krossade de röda kronbladen.

"Vilken dumhet kärlek är," sade studenten bittert. "Den är inte logisk. Den bevisar ingenting. Jag ska gå tillbaka till mina böcker. De lär mig sanningar som håller." Han vände om, tog sin gamla, torra bok om logik och satte sig att läsa.

Trädgården blev stilla. Ödlan kilade sin väg. Fjärilen flög mot ljuset. Den gamla eken stod tyst, och vinden bar bort ett sista eko av en sång som sjungits för kärlekens skull.

Ingen i huset märkte den lilla fågeln i gräset. Men rosenbusken mindes, och i dess grenar fanns en färg som aldrig funnits där förut. För ibland är det någon som ger allt, och världen förstår det inte. Men sången har ändå sjungits, och den är sann.