Morotskronans mysterium

I Solgläntan övade tre snabba kaniner—Gnabbel, Prick och Tippy—sina hopp-hopp-hopp runt en trädstump. På stubben satt det glänsande priset för Snabbhopploppet: Morotskronan, vävd med morotstoppar och ett ljusrött band.

Gnabbel susa förbi stubben. Han stannade så fort att hans öron floppade. "Åh!" pipade han. "Morotskronan är borta!"

Pricks prickiga nos ryckte. "Saknad?"

Tippy lutade sina stora öron. "Då behöver vi Snabb-Tysta-Klubben! Snabba fötter, tyst tänkande!" De tre kaninerna rörde tassar. "Snabbt, snabbt, men tyst," viskade de.

De sökte av stubben. Gnabbel hittade små orange smulor. "Ledtråd nummer ett," sa han och tryckte på smulorna.

Prick kikade på gräset. En lock av rött band gömde sig under klöver. "Ledtråd nummer två! Bandspår."

Tippy pekade på små pilformade avtryck i den mjuka jorden. "Ledtråd nummer tre. Dessa fotavtryck pekar som pilar." Han tittade på sina egna tassavtryck—runda och studsiga. "Inte vi."

"Pilfötter tillhör fåglar," sa Prick. "Men vilken fågel?"

De följde bandlocken. Den ledde till en fläck av maskrosor, sedan slingrade sig mot häcken. Pilavtrycken pekade ditåt också. En liten grå fjäder låg på ett löv.

"Ledtråd nummer fyra," sa Gnabbel. Han höll upp den. "Fjäder!"

Från gatan kom ett glatt skall. Kvist, bondens valp, tumlade mot dem, svans viftande som en metronom. "Vov! Leka?"

"Snabbt, snabbt, men tyst!" viskade Tippy. Kaninerna susa i sicksack. "Sick-sick, sack-sack!" De gled under klövertunneln—mjuka löv som borstade deras ryggar. Kvists tassar sladda de till tunnelns kant. Han snusade, sedan rullade på rygg och nös. "Atjoo!" Han hittade en pinne och travade iväg, nöjd.

På andra sidan klövertunneln drev bandlocken in i en ihålig stock. Pilavtrycken cirklade den. Något inuti gick pip-pip.

Gnabbel kikade in. Två ljusa ögon blinkade tillbaka. En liten skatunge höll det röda bandet i näbben. Morotskronan var kilad halvvägs in i stocken.

"Hej," sa Prick milt. "Vi letar efter vår krona."

"Glänsande band!" pipade ungen. "Vackert för mitt bo. Men... fast."

Mamma Skata fladdrade ner till en gren med ett klack av näbb och ett sviisch av vingar. "Åh kära," sa hon. "Jag trodde att det bandet var vilse. Jag såg inte kronan gömma sig i gräset. Vi ville bara ha lite rött för vårt bo." Hon hoppade närmare och kikade på stocken. "Nu är den fast, och stocken är tung."

Tippy gnuggade hakan. "Pusseltid," sa han. "Knuffa eller dra?"

"Om vi drar i bandet, kan kronan stanna fast," funderade Prick. "Om vi knuffar kronan, kan vi krossa den."

Gnabbel tryckte på stocken. "Tänk om vi lyfter denna ände, rullar stocken lite, och kronan rullar ut?"

"Vi behöver något att lyfta med," sa Prick.

"Hävstänger!" Tippy ljusnade. Han hittade två starka pinnar och gled en under stocken. "På tre. Ett, två, tre—hiv!"

Stocken tippade. Kronan vacklade, sedan började rulla. "Snabbt, snabbt!" Gnabbel rusade för att vägleda den med mjuka tassar. Prick lossade bandet försiktigt utan att riva rosetten. Kronan skuttade ut och plopp ade i gräset med ett lövigt fvomp.

Stocken gick rumble-rumble mot strömmen. Kaninerna hoppade tillbaka, morrhår upp. "Sick-sick, sack-sack!" De hoppade iväg när stocken plaskade i vattnet med ett glatt glugg, som sände glitter upp.

Mamma Skata bugade sitt huvud. "Tack, Snabb-Tysta-Klubben. Får vi ha en liten bandbit för vårt bo?"

Gnabbel tittade på Prick. Prick tittade på Tippy.

Tippy letade i sin väska och höll upp något ljust. "Byta?" frågade han. "En glänsande knapp för bandspetsen."

"Glänsande!" pipade ungen.

"Ett rättvist byte," instämde Mamma Skata. Kaninerna klippte en liten bandlock, och Mamma Skata stoppade knappen i sitt bo med stolthet.

Tillbaka vid stubben ställde de tre kaninerna Morotskronan på plats. Gläntan surrade av glada ljud—surret av bin, prasslandet av gräs, det avlägsna skallet av Kvist som lekte med sin pinne.

"Fallet löst," förklarade Prick.

"Vi följde smulor, avtryck och band," sa Gnabbel. Hans morrhår darrade av glädje. "Snabba fötter och tyst tänkande."

"Redo för Snabbhopploppet?" frågade Tippy.

De ställde upp vid startlövet. "På era platser," sa Mamma Skata från grenen, "klara... hopp!"

Kaninerna susa. De hoppade över klöver, sicka de förbi maskrosor och skrattade när de korsade mållinjen tillsammans, tassar rörande. Morotskronan lyste på stubben, säker och ljus, och Snabb-Tysta-Klubbens hemliga klövertunnel förblev hemlig—utom för vänner som lyssnade efter ledtrådar.