Modig på isen

Tessa spände hjälmen hårdare och klev ut på Bright Rink. Isen glänste som rent glas. Luften kändes krispig, som kalla bubblor på näsan. Klubborna gick tack-tack. Skridskorna sjöng ett mjukt shhh-shhh.

Tessa spelade för Blue Blades. Hon var den minsta spelaren i sitt lag. Jamal var lång och snabb. Bao, målvakten, bar stora skydd och fnittrade mycket. Kapten Lina ledde linjen med ett band knutet på sin klubba.

Tessa älskade att åka skridskor, men inte så fort. Förra veckan ramlade hon och stötte till knäet. Nu, när tränare Mia sa "Spring till sargen!" kände Tessa att magen krånglade.

Tränare Mia åkte bredvid henne. "Vi tränar på att vara modiga," sa tränaren. "Mod kan vara litet."

"Litet mod?" frågade Tessa.

"Ett glidtag, två glidtag, stopp," sa tränaren. "Sen igen."

Tessa nickade. Ett glidtag. Två glidtag. Plogbromsning. Hon vaggade, sen hittade hon balansen. Hon försökte igen. Isen nynnade under hennes fötter. Magen kändes mindre krånglig.

På matchdagen var läktaren full. Klockor klingade. Någon skakade en blå pompom. Resultattavlan blinkade. Tessa såg mamma vifta med en vante. Morfar höll kakao och ett stort leende.

"Blades på tre!" ropade Lina.

"Ett, två, tre—BLADES!" ropade laget tillbaka.

Pucken släpptes. Jamal susade iväg. Lina passade med ett skarpt tack. Bao blockerade ett skott och studsade upp igen som en fjäder.

Tessa åkte längs kanten. "Tack-tack!" ropade Lina och bad om pucken. Tessa sträckte ut klubban. Händerna kändes pirrigt inne i vantarna. Hon tvekade, bara ett ögonblick, och pucken gled förbi. En spelare från Thunder Bears sopade bort den.

Tessas kinder blev heta. "Litet mod," viskade hon. Ett glidtag. Två glidtag. Stopp. Hon vände och jagade spelet.

Ett ögonblick senare gled hon och ramlade på knäet. Duns. Taklamporna vaggade i hennes ögon en sekund. Hon tog ett andetag och tittade på isen precis framför skridskorna. Den var slät och ljus.

"Upp ska vi," sa Tessa till sig själv. Hon tryckte händerna mot isen och reste sig. Benen skakade som nudlar, men de höll.

Matchen var tuff. Ett till ett. Thunder Bears var stora och snabba. Blue Blades var kvicka och smarta. Publiken klappade i vågor.

Sen hände det. En Thunder Bear bröt sig loss med pucken, snabb som ett svischande tåg. Jamal snubblade. Lina snurrade. Bao hukade ensam i målet.

Tessa var närmast.

Hennes hjärta gick bom, bom, bom. Hon kunde gömma sig bakom någon. Hon kunde tänka på förra veckans fall. Eller så kunde hon försöka ett litet mod som kändes stort.

Tessa sköt ifrån. Skjut. Skjut. Glid. Hon samlade andetaget i bröstet som en varm ballong. Skridskorna viskade. Klubban sträckte sig. Tack.

Hon rörde vid pucken med klubbspetsen. Den studsade åt sidan. Bao gled som en säl och täckte den med handsken.

Tviiit! Visselpipan blåste.

"Du räddade mig!" skrattade Bao och dunkade handsken i Tessas axel.

Tessas knän kändes fortfarande nudliga, men leendet växte brett. "Jag gjorde bara ett glidtag, två glidtag," sa hon.

Tränare Mia klappade. "Det var modig med vilje."

Under de sista minuterna skickade tränaren ut Tessa igen. "Du har modiga ben i dag," sa tränaren.

Domaren släppte pucken. Den skuttrade loss. Tessa jagade den. Glid, glid, svisch. En Thunder Bear blockerade hennes väg. Hon tittade åt vänster. Hon tittade åt höger. Lina stod öppen vid målet.

"Tessa!" ropade Lina.

Tessa gjorde en liten fint, sen tryckte hon pucken till Lina. Lina snärtade till med handleden. Pucken susade förbi målvakten. Ding! Lampan blinkade. Publiken jublade så högt att sargen darrade.

Blue Blades kramades i en lycklig hög. Jamal jublade. Bao floppade som en stor kudde. Tränare Mia satte en liten blå stjärnklistermärke på Tessas hjälm.

"För modig åkning," sa tränaren.

Tessa rörde vid stjärnan. Hon kunde fortfarande ramla ibland. Det var okej. Hon visste hur man reser sig. Hon visste hur man försöker igen.

Hon tittade på den ljusa, vänliga isen och viskade: "Vi ses nästa gång."

Isen viskade tillbaka, shhh-shhh, som om den log också.