Månbelysta ängen

Månen steg som ett silvermynt. Den lyste över en tyst äng. Gräs svajad och blommor blinkade med dagg. Pip igelkotten vaknade i sitt mysiga bo. Han gillade natten. Han gillade mjuka ljud. Han hörde prasslandet av löv och viskandet från bäcken.

Ett litet sken guppade nära en smörblomma. Det flimrade som en blyg blinkning. Det var Luma eldflugans. Hennes ljus var svagt och trött. "Jag kan inte hitta mitt pilträd," sa hon. "Mitt ljus är svagt. Natten känns stor."

Pips lilla hjärta kändes stort. "Vi kan hjälpa," sa han. "Vänner gör natten mild." Han trippade längs stigen. Han kallade på Nib kaninen. Nib dök upp från en håla. Hans långa öron stod höga. Hans morrhår ryckte. Han var snabb och snäll.

Olivia ugglan tutade från en krokig gren. Hennes vingar var mjuka. Hennes ögon var stora och ljusa. Hon kunde se långt i mörkret. Vid bäcken lyfte Tully sköldpaddan sitt släta skal. Han rörde sig långsamt, men han var stark och stadig. Han log ett varmt, långsamt leende.

Pip berättade för dem om planen. "Vi kommer att göra ett månskensspår. Vi kommer att göra en väg som lyser. Luma kan följa den hem." Nib hoppade till ängen. Han samlade bleka kronblad. Kronblad är mjuka blomdelar. Han hittade vita prästkragar och gräddfärgad klöver. Han gjorde en korg av blommor.

Tully gled till bäcken. Vattnet gjorde små krusningar. Han plockade släta stenar med sina försiktiga fötter. Stenar är små stenar. Några var grå. Några var pärlvita. Pip letade efter glänsande ekollonhattar. Han hittade dem nära en gammal ek. De små hattarna blinkade i månskenet. Olivia flög upp, upp, upp. Hon tittade på pilen svaja vid vattnet. Hon kunde vägleda vägen ovanifrån.

Tillsammans lade de stigen. Sten, kronblad, ekollonhatt. Sten, kronblad, hatt. Det blev ett milt mönster. Det blev ett mjukt skimmer. Månskenet kysste varje bit. Spåret började lysa. Luma svävade över starten. Hennes lilla ljus blinkade. Blink, blink. Hon följde den lysande stigen.

De gick långsamt. De skyndade inte. Nib nynnade en söt sång. Pip viskade nya ord. "Flimmer," sa han. "Skimmer," sa han. Luma log åt de vackra ljuden. Tully höll stigen prydlig och rak. Olivia flög i mjuka cirklar. Hennes skugga var som ett tyst bevingat moln.

Till slut viftade pilträdet med sina långa gröna armar. Det var Lumas hem. Dussintals eldflugor flöt där. De gjorde små stjärnor i löven. De blinkade hej. De blinkade god natt. Lumas ljus blev lite ljusare. "Tack," sa hon. "Era små ljus gjorde ett stort ljus."

Vännerna kände sig varma och stolta. Ängen kändes lugn och trygg. Nib gäspade en stor kangäspning. Tully stoppade sitt huvud i sitt skal. Olivia slog sig ner på sin gren. Pip rullade ihop sig till en liten boll. Han kände den mjuka mossan under sig. Han tittade på månen segla långsam och mild.

Bäcken viskade. Gräset suckade. Kronbladen vilade. Stenarna lyste ett sista mjukt sken. Pip slöt sina ögon. "God natt, äng. God natt, måne," tänkte han. Och den månbelysta ängen sov.