Linet

H.C. Andersen
3,8
5 betyg
6 min

Linet stod i blom. Det har så vackra blå blommor, så mjuka som vingarna på en mal och ändå mycket finare. Solen lyste på linet, och regnmolnen vattnade det, och det var lika gott för linet, som det är för små barn att bli tvättade och så få en kyss av mamma. De blir ju därav mycket vackrare. Och det blev även linet.

— Folk säger att jag står så utmärkt vacker, sade linet, och att jag blir så lång och präktig. Det skall bli ett fint stycke tyg av mig. Ack, vad jag är lycklig! Jag är bestämt den allra lyckligaste av alla. Jag mår så väl, och det skall bli någonting av mig! Vad solskenet livar upp och vad regnet förfriskar! Jag är makalöst lycklig, jag är den allra lyckligaste!

— Ja, ja, ja! sade staketstolparna. Du känner inte världen, men det gör vi. Och så knakade de ömkligt:

Snipp snapp snorum
Hej bassalorum
Nu är visan all!

— Nej, det är den inte, sade linet. Solen skiner i morgon, regnet gör så gott. Jag kan höra, hur jag växer. Jag kan känna, att jag blommar. Jag är den allra lyckligaste!

Men en dag kom folk och tog linet i toppen och ryckte upp det med roten. Det gjorde ont, och så lades det i vatten, som om det skulle dränkas, och så kom det över eld, som om det skulle stekas. Det var fasligt.

— Man kan inte alltid ha det gott, sade linet. Man måste pröva på något, så man vet något.

Men det blev verkligen svårt. Linet blev brutet och bråkat, skäktat och häcklat, ja, vad visste det vad allt hette. Det kom på spinnrocken, snurr-urr! Det var inte möjligt att hålla tankarna samlade.

— Jag har varit utomordentligt lycklig, tänkte det i all sin vånda. Man bör vara glad över det goda man haft. Glad, glad, ack! — och det sade det ännu, då det kom i vävstolen — och så blev det ett stort stycke präktigt tyg. Allt linet, varenda stånd, förvandlades till det enda stycket.

— Ja, men det är ju makalöst! Det hade jag aldrig trott! Åh, vad jag har lyckan med mig! Jo, staketstolparna visste just gott besked de med sitt

Snip snap snorum
Hej bassalorum!

Visan är alls inte all. Det är först nu den börjar. Det är makalöst! Ja, har jag lidit något, så har jag nu också blivit något därför. Jag är den lyckligaste av alla! — Jag är så stark och så mjuk, så vit och så lång! Det är någonting annat än att bara vara en ört, även om man har blommor! Man blir då inte skött, och vatten får man endast när det regnar. Nu har jag uppassning. Pigan vänder mig varje morgon, och ur vattenkannan får jag regnbad varje afton. Ja, prästfrun själv har hållit tal över mig och sagt, att jag var det bästa stycket i socknen. Jag kan inte bli lyckligare!

Nu kom tyget under tak, och nu kom det en sax. Vad man klipte, vad man skar, vad man stack med synålar, det gjorde man! Det var inte något nöje. Men tyget förvandlades till tolv stycken linneplagg, sådana som man inte nämner vid namn, men som alla människor måste ha. Det blev tolv stycken sådana.

— Nej, se nu först blev jag någonting! Ja, men det är ju präktigt! Nu gör jag nytta i världen, och det är det man skall göra, det är det rätta nöjet. Vi har blivit tolv stycken, men alla är vi likväl ett och samma, vi är ett dussin. Vilken makalös lycka det är!

Och åren gick — och så kunde det inte hålla längre.

— En gång måste det ju bli slut, sade varje plagg. Jag skulle visserligen gärna vilja hålla lite längre, men man får inte begära omöjliga saker. Och så revs de i stycken och trasor. De trodde att det var förbi, för de blev hackade och malda och kokta, ja, de visste inte själva hvad — och så blev de vackert, fint, vitt papper.

— Åh, det var en överraskning, och en angenäm överraskning! sade pappret. Nu är jag finare än förr, och nu skall det skrivas på mig. Vad kan inte allt komma att skrivas! Det är då en makalös lycka! Och det skrevs på det, de allra vackraste berättelser, och folk hörde vad där stod, och det var så rätt och gott, det gjorde människor mycket klokare och bättre. Det var en stor välsignelse, som i ord blivit givet det där pappret.

— Det är mer än jag drömde om, då jag var en liten blå blomma på marken. Inte kunde jag väl tänka, att jag skulle komma att bära glädje och kunskaper ut till människorna! Jag kan ännu inte själv förstå det. Men det är nu verkligen så. Vår herre vet, att jag själv alls ingenting gjort, utom vad jag efter min ringa förmåga måste göra för att vara till. Och så för han mig sålunda fram till den ena glädjen och hedern efter den andra. Var gång jag tänker: nu är visan slut! så går den just över till någonting mycket högre och bättre. Nu skall jag visst på resa, sändas hela världen omkring, för att alla människor ska kunna läsa mig. Det är det troligaste. Förr hade jag blå blommor, nu har jag för varje blomma de vackraste tankar. Jag är den allra lyckligaste!

Men pappret kom inte på resa. Det kom till boktryckaren, och där blev allt, som stod skrivet därpå, satt i tryck till en bok, ja, till många hundra böcker. På så sätt kunde oändligt många fler människor få nytta och glädje därav, än om endast det papper, varpå det skrivna stod, hade farit världen omkring och blivit uppslitet på halva vägen.

— Ja, det är nu det allra förnuftigaste! tänkte det skrivna pappret. Det föll mig rakt inte in! Jag stannar hemma och hålles i ära likt en gammal farfar. Det är på mig som det är skrivet. Orden flöt ur pennan rakt in i mig. Jag stannar kvar, och böckerna far omkring. Nu kan det minsann bli någonting uträttat! Ack, vad jag är glad, vad jag är lycklig!

Så blev pappret ihopbuntat och lagt på hylla. Det gör en gott att vila efter sitt arbete, sade pappret. Det är mycket rätt, att man hämtar sig och kommer till eftertanke om vad som bor inom en. Nu först vet jag riktigt vad som står i mig. Och att känna sig själv, det är det egentliga framsteget. Vad ska nu komma? Någonting framåt blir det, det går alltid framåt.

En dag blev allt pappret lagt i spisen. Det skulle brännas upp, för§ det fick inte säljas till bagaren och lindas omkring smör och pudersocker. Och alla barnen i huset stod runt omkring. De ville se det blossa, de ville i askan se de många röda eldgnistorna, vilka liksom springa sin väg och slockna, den ena efter den andra, så fort — det är barnen, som gå ur skolan, och den allra sista gnistan är skolmästaren. Ofta tror man, att han har gått, men så kommer han lite efter alla de andra.

Och allt pappret låg i en bunt på elden. Huj, vad det flammade upp! Huj! sade det, och i det samma blev det en hel låga. Den steg så högt i luften, som linet aldrig hade kunnat lyfta sin lilla blå blomma, och lyste, som det vita tyget aldrig hade kunnat lysa. Alla de skrivna bokstäverna blev i ett ögonblick alldeles röda, och alla ord och tankar gick upp i lågor.

— Nu går jag ända upp till solen! sade det inne i lågan, och det var som om tusen röster sade det i förening, och lågan slog ända upp genom skorstenen. Och finare än lågan, alldeles osynliga för människoögon svävade små, små väsen, lika många som det hade varit blommor på linet. De var ännu lättare än lågan, som födde dem, och då den slocknade, och endast den svarta askan återstod efter pappret, dansade de ännu en gång fram över den, och där de vidrörde den, såg man deras fotspår. Det var de röda gnistorna: barnen gick ur skolan, och skolmästaren var den siste. Det var ett nöje att se på, och husets barn stod och sjöng vid askan:

Snipp snapp snorum
Hej bassalorum,
Nu är visan all!

Men vart och ett av de små osynliga väsendena sade: Visan blir aldrig all. Det är det härligaste av alltsammans. Jag vet det, och därför är jag den allra lyckligaste!

Men det kunde barnen varken höra eller förstå, och det skulle de inte heller, för barn bör inte veta allting.

Slut

Betygsätt sagan
Visa kommentarer (...)

Mer av H.C. Andersen