Lappverksstaven

Mira grävde en liten å i trädgården med sin röda hink när ett löv flippade upp och ett par små stövlar klev ut.

"Ursäkta," sa en liten röst. "Vet du vägen till Lagningsmarknaden?"

Mira tittade närmare. En liten trollkarl stod på lövet. Han bar en blå rock med prydliga fyrkantiga lappar och en spetsig hatt med ett sladdigt hörn. Han bar en liten resväska och en trollstav som hade en spricka och vaggade.

"Jag heter Mira," sa hon. "Jag känner inte till den platsen, men jag kan hjälpa dig leta."

Trollkarlen bugade så lågt att hans hattspets rörde lövet. "Jag är Pip, en ficktrollkarl. Min trollstav vaggar, och min dörr hem fortsätter bli mindre. Om vi lagar trollstaven, kommer dörren att lyda."

Mira nickade. "Var är marknaden?"

Pip öppnade sin resväska. Inuti låg en tjock bok, en kaka och en klocka som viskade: "Hej." Pip bläddrade i sidorna. "Det står att Lagningsmarknaden ligger bakom en målad dörr. Dörren gillar goda manér och modiga hjärtan."

Mira log. "Vi har det. Och jag känner till en målad dörr."

Bakom redskapsboden, nära ringblommorna, hade någon för länge sedan målat en dörr på staketet: gula paneler, ett runt handtag och en bred välkomstmatta. Mira hade alltid gillat den.

"Redo?" frågade hon.

"Redo," sa Pip. Han sträckte fram sin lilla hand. Mira höll den försiktigt.

Tillsammans sa de den artiga besvärjelsen från boken. "Dörr, om du är snäll, öppna för vänner."

Det målade handtaget blev varmt. Dörren skakade, sedan slog den upp. Vind som luktade som varmt bröd och såpbubblor rullade över dem.

På andra sidan låg en gata som ett lapptäcke. Marken bestod av mjuka kvadrater i grönt, guld och körsbärsrött. Träd bar knappar istället för äpplen. En tekanna större än ett badkar stod på en kulle, ångande. Varelser vandrade förbi: en räv med en rock sydd av knappar, en fågel med band som stjärtfjädrar och en kvast med ett leende.

Kvasten bugade. "Välkommen! Jag är Sweep. Ni är nog här för lagning. Ståndet är däråt, men klocksträng­en är försvunnen, så ingen kan kalla på lagaren."

Klockan i Pips väska viskade: "Vi behöver en sträng."

Mira satte ner sin hink. "Vi hittar en."

De följde ett spår av glittriga trådar till tekannekul­len. Där satt en liten grön drake, invirad i ett långt rött band. Drakens vingar hängde. Den hickade små puffar som luktade kanel.

"Åh," sa Mira mjukt. "Har du fastnat?"

"Det har jag," sa draken med en snörvling. "Jag jagade en drake med ett bandsvans. Jag fångade svansen, men svansen fångade mig. Jag heter Frill."

Pip lättade på hatten. "Jag är Pip. Det här är Mira. Får vi hjälpa dig, Frill?"

Frill nickade och hickade en kanel­puff till.

Mira knäböjde. "Vi går långsamt."

Pip höll sin vaggande trollstav. "Avlindra, veckla upp, var snäll," sa han. Bandet lossnade lite.

"Djupa andetag," sa Mira till Frill. "In och ut."

Frill andades in och ut. Pip sjöng besvärjelsen igen, mjuk som ett nynnade. Mira drog bandet fritt från en vinge, sedan ett ben, sedan runt svansen. Frill vigglade och fnissade. Knuten satt sist. Den satt hårt som en småsten.

"Jag kan tugga den," erbjöd Frill.

"Vi provar tillsammans," sa Mira.

Mira höll knuten. Pip knackade på den. "Lilla knut, var inte het. Öppna dig, snälla."

Knuten suckade och föll bort.

Frill fläktade med båda vingarna. "Tack! Det här bandet är ert nu. Det är starkt och fint."

Pips ögon lyste. "Det kan laga min trollstav."

Tillbaka på lapptäcksgatan svischade kvasten Sweep av lycka när han såg bandet. "Perfekt för klockan! Men lagarens stånd först."

Lagningsståndet var en kärra med lådor och en randig markis. En grå katt satt på disken och spann. Ståndinnehavaren var ett par kloka händer som arbetade själva, klippte och sydde.

"Lappa, lappa, klappa," nynnade händerna. "Vad behöver hjälp?"

Pip la ner sin trollstav. "En vaggling. En spricka."

Händerna knöt det röda bandet runt trollstaven och sydde på en rund gul knapp från knappräven, som blinkade. De putsade träet med tekanne­ånga. Trollstaven såg ny ut, men också vänlig, som ett bandagerat knä som läkts med ett speciellt klistermärke.

"Nu är det en lappverksstav," sa Pip. Han rörde den. Den surrerade. Den vaggade inte.

De knöt en bit av bandet till klockan också. "Tack," viskade klockan och ringde en klar ton som fick lapptäcksgatan att le.

"Dags att gå hem?" frågade Mira.

Pip kikade i sin bok. "Dörren behöver två vänner för att öppnas rätt."

Tillbaka vid den målade dörren höll Pip lappverksstaven. Mira höll hans hand.

"Trollstav vaken, dörr skapas," sa de tillsammans. "Med en vän, öppna, snälla."

Dörren lyste som morgon på en vattenpöl. Den öppnade sig.

Frill knuffade dem med en mjuk nos. "Kom tillbaka och lek. Jag tar med kanelpuffar, de säkra sorten."

Kvasten vinkade. Knappräven lättade på sin rock. Bandfågeln ritade ett hjärta i luften.

Mira och Pip klev igenom till trädgården. Sol värmde ringblommorna. Den röda hinken väntade vid den lilla ån.

Pip tryckte något i Miras hand. Det var en liten gul knapp som såg ut som en dörr. "Knacka på den här när du vill att jag ska hälsa på."

Mira stoppade den i fickan. "Tack, vän."

En bandspets kikade fram från trollstaven. Den fladdrade, fast det inte fanns någon vind. Pip log. "Dina försiktiga händer hjälpte. Ditt modiga hjärta också."

Mira log tillbaka. "Din trollstav är klok. Men jag gillar den bäst för att den är lappverk."

Pip nickade. "Jag också."

De vinkade till varandra. Den målade dörren blev stilla, men Mira kunde känna ett varmt litet surr, som ett löfte.

Hon öste upp hinken, fick ån att svänga och lämnade en plats där en liten båt kanske kunde segla in, bara för säkerhets skull.