Kompis vid min sida

Maya hade en hund som hette Kompis. Kompis var lufsig och brun, med en vit tass som en vante. Hans öron var mjuka, och hans nos var varm och våt. När Maya skrattade gick Kompis svans dunk-dunk-dunk på golvet.

"Redo, Kompis?" frågade Maya en solig morgon.

"Vov!" sa Kompis.

De gick till Pilen Parken med Morfar Ben. Morfar höll Kompis långa blå koppel. Maya studsade en röd gummiboll.

I parken fanns ljusa banderoller, en dockteater och gäss som gick tut-tut. Barn sprang med drakar som dök och virvlade. En jonglör kastade glänsande ringar. Luften luktade popcorn och gräs.

Maya kastade bollen. "Hämta!"

Kompis sprang, tassar pat-pat-pat, och kom tillbaka med den. Han lade den försiktigt i Mayas hand varje gång. Han behöll den aldrig, inte en enda gång.

"Du är en god hund," sa Maya.

"Vov," sa Kompis, och han viftade så hårt att hela hans bak vaggade.

En vindpust puffade genom parken. En röd drake svepte lågt. Pappersband fladdrade som dansande ormar. Folk rörde sig närmare för att se jonglören. Stigen blev upptagen och ljus och bullrig.

"Låt oss hämta lemonad," sa Morfar. "Stanna vid mig."

Maya höll det blå kopplet. Kompis gick bredvid henne, nära som en skugga. Men folkmassan virvlade, och en lång man med en jätteballong steg mellan dem. När ballongen guppade bort var Morfar borta ur sikte.

Maya tittade vänster. Hon tittade höger. Hon såg jonglörens ringar. Hon såg gässen. Hon såg en bänk med en röd scarf som fladdrade på den. Men hon såg inte Morfar.

Hennes mage kändes liten och vinglig.

"Kompis," viskade Maya. "Stanna hos mig."

Kompis lutade sig mot hennes ben. Hans öra borstade hennes hand. Dunk-dunk gick hans svans.

Maya tog ett andetag. Hon kände till ett spel. Hemma gömde Morfar sig på tokiga ställen och sa, "Hitta mig!" Kompis hittade honom alltid.

"Kompis," sa Maya, "Hitta Morfar."

Kompis lyfte nosen. Snusa, snusa. Han snusade det blå kopplet. Han snusade luften. Han snusade marken där Morfars skor hade varit. Morfar luktade alltid pepparmintskaramell och tvål.

Kompis steg fram. Han drog inte. Han tittade tillbaka för att kolla på Maya. Hans ögon sa, "Kom. Jag är här."

De passerade dockteater n. En bubbelmaskin puffade ett moln av glänsande bubblor. Popp! Popp! Popp!

Ett litet litet barn sträckte ut en hand. "Hundis!"

Kompis stannade så att den lilla handen kunde klappa hans mjuka sida. Han viftade ett litet hej. Sedan tittade han på Maya igen. Han var redo.

"Bra pojke," sa Maya. "Låt oss gå."

De gick vid dammen. Gässen var mycket upptagna, tut-tut-tutade och gnaggade gräs. Kompis drog inte. Han skällde inte. Han stannade precis vid Mayas knä.

Snusa, snusa. Steg, steg. Titta tillbaka. Vifta.

De nådde bänken med den röda scarfen. Scarfen fladdrade som en flagga. Kompis öron spetsade upp. Han gav ett klart skall.

"Vov!"

"Maya! Kompis!" Morfars röst kom från bakom bänken. Han hade varit precis där och köpt lemonad från den lilla vagnen.

Morfar knäböjde. "Där är ni!" Han kramade Maya. Han kliade Kompis haka. "Ni stannade tillsammans. Klyftig nos, Kompis!"

Mayas mage kändes stor och modig igen. "Vi lekte Hitta Morfar," sa hon. "Kompis visste."

Morfar log. "Låt oss sitta lite." Han gav Maya en kall kopp. Han ställde en liten skål med vatten på marken för Kompis.

De satt i skuggan av ett lövigt träd. Maya sippade lemonad. Kompis slurpade sitt vatten. En gul fjäril landade på Kompis öra. Han blinkade, förvånad, och Maya fnissade.

"Vart vi än går," sa Maya till honom, "är du min Kompis."

Kompis lade sitt huvud på hennes knä. Dunk-dunk gick hans svans.

Senare, hemma, rullade Maya den röda bollen över mattan. Kompis travade efter den och kom tillbaka med den. Han tryckte den i Mayas hand som ett litet, runt löfte.

"Vov," sa Kompis mjukt.

Maya log. "Jag vet," sa hon. "Vi är tillsammans."

Och Kompis stannade precis vid hennes sida.