Den trogne vännen

En solig vårdag satt en anka och en vattensork vid dammens kant. Ovanför dem slog en liten hämpling sina vingar och sjöng. "Vad sjunger du om?" fräste vattensorken. "Om vänskap," kvittrade hämplingen. "Då får du väl berätta en historia," sa ankan och skvätte vatten. "Gärna," sa hämplingen. "Jag ska berätta om den trogne vännen."

Det var en gång en liten trädgårdsmästare som hette Lille Hans. Han hade en pytteliten trädgård, men vilken trädgård! Den var full av blommor som doftade och lyste i alla färger: rosor, nejlikor, violer och liljor. När folk gick förbi stannade de och log, och ibland köpte de en bukett så att Hans kunde få bröd och soppa.

Inte långt därifrån bodde mjölnaren, en rik man med stor kvarn, stor säck och stora ord. Han brukade komma förbi och säga: "Åh, Hans, vilka vackra blommor! Vilken tur att du har mig som vän. En sann vän delar allt." Då tog mjölnaren rosor och örter och gick hem, mycket nöjd med sin goda vänskap. Hans blev glad av att få besök, för mjölnaren talade alltid så fint om vänskap, och vänliga ord värmde.

På sommaren gick det hyggligt för Hans. Men vintern kom, snön la sig tjock och kall, och trädgården gav inget. Hans hade varken blommor eller pengar. Han var hungrig och frös. Mjölnaren kom inte längre och hälsade på. "Det vore fel att fresta honom att be om mjöl," sa mjölnaren till sin fru. "Då måste jag säga nej, och det kunde skada vår vänskap. Bäst att jag stannar hemma." Och hemma stannade han.

När våren äntligen vaknade och blommorna smålog igen, dök mjölnaren upp. Han slog ut med armarna: "Käre Hans! Min bästa vän! Nu ska vi dela allt igen. Och vet du, jag ska ge dig min gamla skottkärra i present. Den är lite trasig, men en gåva är en gåva!"

Hans klappade händerna. Hans egen skottkärra hade gått sönder förra året, och han behövde verkligen en. "Tack!" sa han. "Du är så god!"

"Naturligtvis," svarade mjölnaren. "Men innan jag hinner ordna med gåvan, kunde du bära en säck mjöl åt mig till marknaden? Min åsna är trött, och en sann vän hjälper gärna." Hans var svag efter den hårda vintern, men han lyfte säcken på ryggen och stapplade iväg. Han tänkte på skottkärran och på allt gott han skulle kunna odla och sälja.

Nästa dag kom mjölnaren igen. "Käre Hans, min vän! Skottkärran ska bli din. Men den behöver lappas lite. Du har väl en planka?"

"Jag har en enda planka på taket," sa Hans försiktigt. "Den håller regnet borta."

"Då är det utmärkt!" ropade mjölnaren. "Låt mig få den. Jag måste laga min ladudörr. Och en sann vän förstår att ibland måste man offra sig för andra."

Hans ville inte göra vännen besviken. Han tog ner sin enda planka. Regnet föll den natten och droppade rakt genom hålet, men mjölnarens dörr blev fin och stadig.

Dagarna gick. "Hans, min vän," sa mjölnaren, "kan du vakta mina får? Jag ska på marknad och köpa en ny mantel." Hans vaktade får. "Käre Hans, kan du rensa mitt dike?" Hans rensade dike. "Min bäste vän, skulle du kunna bära hem ved åt mig?" Hans bar hem ved. Varje gång log mjölnaren och talade varmt om vänskap, och varje gång blev skottkärran påmint om men aldrig överlämnad.

En kväll blåste en vild storm upp. Regnet piskade ner genom hålet i Hans tak. Det var svart som i en säck. Då knackade det hårt på den skrangliga dörren. Mjölnaren stod där, torr under sin nya mantel. "Hans!" ropade han. "Min lille pojke är sjuk. Du måste hämta doktorn genast. Jag skulle gå själv, men regnet skulle förstöra min mantel. Och dessutom kan du springa fortare. En sann vän tvekar inte när det är bråttom."

Hans reste sig genast. Han drog sin tunna jacka tätare om sig och sprang ut i natten. Vinden slet i honom, vattnet forsade i diken och över stigen. Han försökte minnas vägen till doktorn, men mörkret var djupt och dammen var full av svall.

Ingen såg honom falla. Kanske snubblade han över en rot, kanske gav marken vika. Men när morgonen kom hittade byborna Lille Hans i kvarndammen, stilla och kall. De bar hem honom, och hela byn blev tyst.

På begravningen höll mjölnaren huvudet högt. "Jag var hans bästa vän," sa han med en suck. "Jag gav honom nästan min skottkärra. Ingen har varit mer hängiven än jag. Och nu har jag ingen att ge den till. Så sorgligt!" Han torkade en torr tår och gick hem.

Hämplingen tystnade. Dammen krusades lite av vinden. Ankan skakade på huvudet. "Det var en sorglig historia," sa hon milt.

"Jag förstår den inte alls," sa vattensorken och rynkade nosen. "Vem var hjälten? Och vad fick han ut av att vara så trogen? Jag gillar inte historier med sensmoral. De är inte praktiska."

"Kanske är sensmoralen enkel," kvittrade hämplingen. "Riktig vänskap är att ge och att bry sig – inte att ta och kräva."

"Prat!" fräste vattensorken. "Jag tänker hålla mig till det praktiska." Han plaskade surt tillbaka till sitt hål i strandkanten.

Ankan tittade efter honom och fnissade lågt. "Han vet allt om hål och ingenting om hjärtan," sa hon. Hämplingen slog ut med vingarna, och eftersom det var en vacker morgon igen, sjöng han en liten sång om hur blommor trivs bäst när de vattnas med vänlighet, inte med stora ord.