Den själviske jätten

Varje eftermiddag brukade barnen från byn smita in i en underbar trädgård. Där fanns mjukt, grönt gräs som kittlade tårna, blommor som doftade honung och tolv persikoträd som om våren täcktes av rosa och vita blommor och om hösten bar tunga, saftiga frukter. Fåglarna sjöng som om de berättade hemliga sagor. Barnen skrattade, sprang, klättrade och vilade i skuggan. Det var deras favoritplats.

Trädgården tillhörde en jätte som hade varit borta i sju långa år. Han hade hälsat på en vän långt borta i Cornwall. När jätten en dag kom hem och såg barnen leka i hans trädgård blev han rasande.

"Min trädgård!" röt han. "Ut med er!"

Barnen sprang skrämda därifrån. Jätten byggde en hög mur runt hela trädgården och satte upp en stor skylt: INGA BARN! INTRÄDE FÖRBJUDET!

Barnen hade nu ingen plats att leka på. De försökte hoppa hage på den steniga vägen, men den var dammig och trist. De tittade längtansfullt mot muren och viskade: "Tänk om vi fick vara där inne igen."

Våren kom till byn. Träden på andra sidan vägen fick ljusgröna blad, fåglarna sjöng och solen värmde. Men inne i jättens trädgård blev det ingen vår. Snön lade sig som en tjock filt över gräset, och Frosten målade fönstren i silver. Nordanvinden kom på besök och röt mellan grenarna. Haglet smattrade mot marken och skrattade kallt.

"Jag förstår inte varför våren dröjer här," sa jätten och tittade ut. "Jag längtar efter blommor och fågelsång."

Men våren ville inte komma till den själviske jätten.

En morgon hörde jätten något nytt. Det var en liten lärka som sjöng precis utanför hans fönster. Så vackert hade det inte låtit på länge. Solen strålade in som guld, och en doft av blommor smög sig in genom en springa. Jätten skyndade till fönstret och såg något märkligt.

Barnen hade hittat en liten öppning i muren. De hade smugit in och lekte nu i trädgården. Barnen satt i träden, och träden var så lyckliga att de klätt sig i blommor. Fåglarna flög runt dem och kvittrade, blommorna tittade nyfiket upp ur snön. Överallt var det vår.

Överallt – utom i ett hörn. Där stod ett träd fortfarande kalt och frostat. Under det trädet stod en liten pojke. Han var väldigt liten och försökte klättra, men nådde inte upp till den första grenen. Pojkens ögon var våta, och trädet böjde sig ner så gott det kunde, som om det ville hjälpa honom, men grenarna var för höga.

När jätten såg pojken mjuknade hans hjärta. "Hur självisk jag har varit!" sa han. "Nu förstår jag varför våren inte ville komma. Jag ska öppna min trädgård för barnen för alltid."

Han smög sig tyst nedför trappan, öppnade ytterdörren och gick ut i trädgården. Men när barnen fick syn på honom blev de rädda. De sprang åt alla håll, och med dem sprang våren. Träden släppte sina blommor, fåglarna tystnade och snön låg kvar.

Alla sprang – utom den lilla pojken under det frostiga trädet. Han såg jätten komma, men ögonen var fulla av tårar och han kunde inte längre klättra. Jätten log ett milt leende, gick försiktigt fram, lyfte varsamt upp pojken och satte honom i trädet. Genast brast trädet ut i blom, fåglarna kom tillbaka och sjöng, och pojken sträckte sina armar mot jättens hals och kysste honom på kinden.

När de andra barnen såg att jätten inte var farlig utan snäll, kom de tillbaka smygande. Med ett stort skratt sa jätten: "Det här är er trädgård nu, kära barn!" Han tog en stor hammare och slog ner muren. I stället satte han upp en ny skylt vid grinden: ALLA BARN ÄR VÄLKOMNA.

Hela dagen lekte barnen bland blommor och träd, och jätten lekte med dem ibland. Men den lilla pojken som jätten hade lyft upp kunde han inte se någonstans.

"Var är er lille vän?" frågade jätten.

"Vi vet inte," svarade barnen. "Vi har aldrig sett honom förut."

Jätten blev ledsen. Varje eftermiddag frågade han efter pojken, men ingen visste. Ändå var han lycklig på ett nytt sätt. Trädgården var full av liv igen. Varje årstid hade sin glädje. På våren kom blommorna i tusental. På sommaren sjöng fåglarna i skuggan. På hösten bar persikoträden frukt som barnen delade med röda kinder och kladdiga fingrar. Och till och med vintern blev jätten vän med. Han tyckte om hur snön gjorde världen mjuk och hur barnens skratt gnistrade som iskristaller.

Åren gick, och jätten blev gammal och trött. Han satt i en stor stol vid fönstret och såg barnen leka. "Jag har många vackra blommor," brukade han säga, "men barnen är de allra vackraste."

En kall vintermorgon gnuggade jätten ögonen. I trädgårdens bortre hörn stod ett träd som var något av det märkligaste han sett. Det var täckt av skinande vita blommor, fast snön ännu låg på marken. Dess grenar glimmade som guld och på dem lyste frukter som silver.

Under trädet stod den lilla pojken.

Jätten reste sig så fort han kunde och gick ut i sin trädgård, hjärtat slog varmt i bröstet. Han skyndade fram till pojken med utsträckta armar. "Var har du varit?" ropade han. "Jag har längtat efter dig!"

När jätten kom nära såg han något som fick honom att stanna. På pojkens händer och fötter fanns små märken, som efter spikar.

"Vem har gjort dig illa?" ropade jätten. "Säg det åt mig, så tar jag min stora klubba och jag ska…"

Pojken log mot honom. "Var inte arg, käre vän. Dessa är Kärlekens sår."

Jätten stirrade, och hans ögon fylldes av tårar. "Vem är du?" viskade han.

Pojken svarade: "En gång lät du mig leka i din trädgård. I dag ska du få komma och leka i min – i Paradiset."

Den dagen fann barnen jätten i trädgården under det blommande trädet. Hans ansikte var lugnt och lyckligt, som om han sov. Blommors vita kronblad hade singlat ner över honom. Barnen stod stilla en stund och höll varandra i handen. De visste att jätten inte längre var deras granne på jorden, men de visste också att han äntligen hade fått träffa den lille pojken igen, i en trädgård som aldrig tar slut.

Sedan fortsatte de att leka i den öppna trädgården, där våren alltid kunde hitta in, för där var plats för skratt, för vänlighet och för hjärtan som inte var själviska längre.