Den märkvärdiga raketen

Det var en gång ett stort bröllop i ett kungarike. Prinsens och prinsessans kärlek firades med musik, dans och en blänkande fontän i trädgården. På kvällen skulle fyrverkerimästaren tända ett praktfullt fyrverkeri som alla väntade på.

I en lång trälåda låg fyrverkerierna och mumlade förväntansfullt. Där fanns Romerska Ljus, som sköt färgade stjärnor upp i himlen, och Katarinahjulet (ett snurrande hjul som sprutade gnistor). Men mest stolt av alla var en lång, smal raket. Han kallade sig Den Märkvärdiga Raketen.

"När jag far upp kommer hela himlen att häpna," skröt Raketen. "Mina föräldrar var berömda. Min far snurrade så länge att folk trodde han aldrig skulle sluta, och min mor lyste upp stjärnorna – så känslig var hon!"

"Kärlek är det finaste," sa Romerska Ljus milt. "Jag brinner för att fira den."

"Och jag ska dansa som en virvlande ring!" sjöng Katarinahjulet och gnistrade till.

"Kärlek! Dans! Pah!" snörpte Raketen. "Jag är större än så. Jag är så känslig att jag kan gråta bara av att tänka på den här kvällen. Och när man är så känslig som jag blir man förstås mycket, mycket viktig."

Han började fälla stora tårar av självömkan. Tårarna rann nerför hans lera och fuktade stubinen. "Se så ädel jag är!" fortsatte han mellan snyftningarna. "Ingen förstår mig riktigt. Men i morgon ska alla minnas bara mig."

När mörkret föll bar fyrverkerimästaren ut dem till trädgården. Katarinahjulet tändes först och dansade runt i en ring av silver. Alla clappade händerna. Romerska Ljus sköt upp blå, gröna och röda stjärnor som speglade sig i fontänens vatten. Publiken jublade högt.

"Nu är det din tur," sa fyrverkerimästaren och tände Raketens stubin.

Men den bara fräste, hostade och slocknade. Raketen hade blivit för våt av alla sina egna tårar.

"En dålig raket," muttrade fyrverkerimästaren och skakade på huvudet. Han kastade den över trädgårdsmuren, ut på ett skräpigt fält. Festen fortsatte, men Raketen hörde bara sitt eget eko: "Jag är märkvärdig!"

Han landade i ett dike bland nässlor och torrt gräs. Natten var tyst. Snart stack en groda upp sitt runda huvud ur vattnet.

"God kväll," kväckte Grodan artigt. "Vilket är ditt yrke?"

"Yrke?" fnös Raketen. "Jag har en uppgift! Jag bringar glans åt kungligheter. Jag är så fin att vanliga varelser knappt kan tala med mig."

"Jaså," sa Grodan och blinkade. "Min familj har bott i diket i generationer. Vi är mycket anrika."

"Anrika? I ett dike?" skrattade Raketen torrt. "Du förstår inte storhet. Farväl! Jag måste spara min röst till viktiga personer."

Grodan ryckte på axlarna och dök. Då kom en skimrande dagsslända surrande över vattnet.

"Vilken härlig dag!" sjöng Dagsländan. "Jag föddes i morse och i kväll dansar jag under stjärnorna. Mitt liv är kort, så jag är glad varje sekund!"

"Kort?" sa Raketen föraktfullt. "Jag lever för framtiden. Glädje är för dem som inte tänker. Jag är så djupsinnig att jag sällan är glad – och det bevisar hur ädel jag är."

Dagsländan log. "Kanske. Men jag hinner åtminstone vara lycklig. Hej då!" Hon flög vidare, glittrande i skymningen.

Lite senare vaggade en vit anka fram med sina duniga ungar.

"Flytta på dig," sa Honankan. "Barnen kan få stickor i fötterna."

"Barn?" utropade Raketen. "Jag talar bara med vuxna. Dessutom kommer jag snart att stiga till skyarna och få alla att tala om mig i flera år."

"Jaså du," sa Ankan och puttade försiktigt sina ungar förbi. "Det är bäst att man gör nytta först, innan man skryter." Och så simmade hon bort i det mörka vattnet.

Natten gick. Morgonen kom. Ingen i palatset tänkte på den våta, bortkastade raketen. Men framåt eftermiddagen kom två pojkar gående över fältet med en korg pinnar.

"Vi ska göra upp eld till vår kittel," sa den ene. "Se! En lång pinne!"

Han grep Raketen, som kände sig mycket stött. "En pinne? Jag? Jag är en konstnär!" ville han ropa, men ingen lyssnade.

Pojkarna ordnade en liten brasa bakom en lada. De la Raketen på glöden som om han vore vilket ris som helst. Solen lyste. Ingen publik, ingen musik, inga trummor. Bara fåglarnas kvitter och vindens sus.

Värmen kröp sakta in i Raketens fuktiga stubin. Den torkade, tog fyr – och plötsligt, med ett fräs och ett väs, vaknade Raketen till liv.

"Äntligen!" ropade han (åtminstone i sitt huvud). "Nu ska ni få se!" Han for upp i den ljusa himlen, högre och högre. Han såg inte att pojkarna redan hade sprungit för att hämta vatten till sin kittel och inte tittade upp.

Med ett stort BANG sprack Raketen i hundra gnistor som bleknade i dagsljuset. Ingen orkester stannade, ingen publik jublade. Borta på gården höjde en gammal gås huvudet och sa: "Hörde ni? Åska! Bäst att gå in." Och det var allt.

På väg ner som aska tänkte Raketen belåtet: "Vilken framgång! Vilket dån! Jag visste väl att jag var märkvärdig." Han landade mjukt i gräset, lyckligt ovetande om att ingen hade sett honom.

Och så slutade historien om Den Märkvärdiga Raketen. Han trodde att stora ord gjorde honom stor. Men det är inte prat som lyser upp himlen, utan vad man faktiskt gör – och när man gör det.