Den lyckliga prinsen

Högst uppe på en hög pelare stod en staty. Den föreställde en ung prins. Han var belagd med tunt bladguld, hade safirer till ögon och en stor röd rubin på svärdsskaftet. Folk i staden stannade och tittade; de kallade honom Den lyckliga prinsen. "Han är så vacker!" sa de. Men en natt föll det droppar från hans gyllene kinder. Det var tårar.

Det var en liten svala som kom flygande sent på hösten. Alla hennes vänner hade redan farit till Egypten, men hon hade dröjt kvar för att hon hade varit förälskad i ett vassstrå. När vinden bröt vassen gav hon sig äntligen av. Trött landade hon mellan prinsens fötter för att sova. Då kände hon något kallt och vått. "Vilket konstigt regn," kvittrade hon, "himmeln är ju klar." Hon tittade upp och såg tårar som rann från statyns ögon.

"Vem är du, och varför gråter du?" frågade svalan.

"Jag är Den lyckliga prinsen," svarade statyn. "När jag levde i mitt palats var jag glad hela tiden. Höga murar skilde mig från världen, och jag såg aldrig sorg. Nu står jag här, högt över staden, och ser all nöd. Därför gråter jag."

Prinsen bad svalan: "Vill du inte vara min budbärare i natt? Långt borta i en liten gränd sitter en sömmerska. Hennes händer är stickade av nålar och tråd. Hennes lilla pojke är sjuk och har feber. Det finns ingen medicin och inget bröd. Ta rubinen från mitt svärdsskaft och ge den till henne."

Svalan tyckte om att resa, men hon hade planerat att flyga till Egypten genast. Ändå kunde hon inte motstå de tårfyllda orden. Hon drog loss rubinen med näbben och flög över stadens tak.

Hon tittade in genom ett fönster. Där satt sömmerskan och broderade på en klänning åt en fin dam. På sängen låg pojken och hostade. Svalan lade rubinen i sömmerskans trasiga fingerborg och fläktade pojkens panna med sin vinge. "Vad skönt," viskade pojken, "jag känner mig bättre." Svalan flög tillbaka. "Det är kallt här," sa hon, "men varmt i mitt hjärta."

"Nu ska jag vidare till Egypten," sa svalan nästa kväll.

"Stanna en natt till," bad prinsen. "På vinden i ett litet hus sitter en ung författare. Hans händer är för kalla för att hålla i pennan, och han har inget bröd. Ta en av mina safirer och ge honom den."

Svalan tvekade, för prinsens ögon var så vackra. Men hon drog ut en av de blå safirerna och flög. Hon fann den unge mannen böjd över ett papper. Genom hålet i taket föll snö. Svalan släppte safiren framför honom. "Ack!" ropade han. "Nu kan jag köpa ved och mat och avsluta min pjäs!" Svalan återvände.

"Vintrarna här är stränga," sa hon. "Jag borde flyga nu."

"Stanna ännu en natt," viskade prinsen. "På torget står en liten tändsticksflicka. Hon har tappat sina tändsticksaskar i rännstenen och vågar inte gå hem utan dem. Ta min andra safir och ge henne den, så att hon slipper bli slagen."

"Men då blir du blind," pep svalan.

"Det gör inget," svarade prinsen. "Gör som jag säger."

Svalan drog ut den sista safiren och flög snabbt ner. Hon lade stenen i flickans lilla hand. Flickan log och sprang hem lätt om hjärtat. Svalan flög tillbaka till den nu blinda statyn.

"Jag stannar hos dig," sa svalan. "Jag kan vara dina ögon."

Och hon berättade för prinsen om allt hon såg: om de svarta flodhästarna i den gröna Nilen, om palmer som nickar i vinden, om månsken på öknen, om svarta sfinxer som sitter stilla. Prinsen lyssnade och log utan ögon. Men när han bad henne berätta om staden, berättade hon om hungriga barn, om män som frös utan jackor, om kvinnor som böjde sina ryggar över arbete som aldrig tog slut.

"Min kropp är täckt av guld," sa prinsen. "Plocka av bladguldet, bit för bit, och ge det till de fattiga. Män tror att guld gör lycklig; låt dem åtminstone få bröd."

Svalan pickade försiktigt loss guldet tills statyn inte längre glänste. Hon flög från dörr till dörr och gav guld till behövande. Barnens kinder fick färg igen, soppor började koka, och de som frös fick värme. "Ett under har skett i natt," sa folket.

Snön föll tätare. Svalan frös mer och mer. Hon hade inte längre styrka att flyga till Egypten. Hon kröp ihop mellan prinsens fötter och försökte hålla sig varm. "Farväl, käre vän," viskade hon en morgon. "Får jag kyssa dina läppar?"

"Det gläder mig att du ska till Egypten till slut," sa prinsen, "du har dröjt för länge."

"Jag reser inte till Egypten," svarade svalan. "Jag reser till dödsriket. Döden är sömn, eller hur?"

Hon kysste prinsen på munnen och föll död ner vid hans fötter. I det ögonblicket lät ett skarpt ljud höra sig: prinsens blyhjärta sprack mitt itu.

Nästa dag gick borgmästaren och stadsrådet förbi. "Herregud, hur ful Den lyckliga prinsen har blivit!" utbrast borgmästaren. "Inga juveler, ingen glans!"

"Han duger inte längre som prydnad," sa rådmännen. "Vi måste smälta ner honom och gjuta en ny staty."

De tog ner prinsen. Ugnen brann, guldet försvann, men blyhjärtat ville inte smälta. "Vilket märkligt hjärta," sa smeden. De kastade det på sophögen, där den döda svalan redan låg.

Den natten sa Gud till en av sina änglar: "Hämta mig de två mest dyrbara sakerna i staden."

Ängeln flög och kom tillbaka med den döda lilla svalan och det spruckna blyhjärtat. "Du valde rätt," sa Gud. "Den lilla fågeln ska sjunga för evigt i min paradisträdgård, och prinsen ska få bo i min gyllene stad och vara lycklig för alltid."

Och i den stora staden, där människor rusade och arbetade, mindes någon ibland en vinter då barn fick bröd och en staty blev fattig för att andra skulle bli rika i hjärtat.