Den försvunna visselpipan

Det var en klar, livlig morgon på Sunny Station. Det röd-och-guld-färgade tåget, Whistlebright, surrerade mjukt på spåren. Loket Bo puffade små vänliga moln medan folk hittade platser och vinkade.

Konduktör Dot klappade på sin väst, sina fickor, sin hatt och sin stora blå rock. "Å, nej," sa hon. "Min silvervisselpipa är borta! Vi kan inte starta utan den."

Pip, en liten detektiv med klara ögon och en randig halsduk, hoppade av trappsteget. "Oroa dig inte," sa Pip. "Jag älskar mysterier. Vi hittar den!"

Pip hukade sig vid en hög med äppellådor. "Titta! Smulor!" En prydlig liten rad kexsmulor sicksackade från perrongen in i Snacksvagnen.

"Ledtråd nummer ett," sa Pip. "Smulor som leder någonstans."

Inne i Snacksvagnen lyste skedarna som små speglar. Sockerdam glittrade på disken. En servett låg i mitten med en kritritning av en lång blank visselpipa och ordet 'tut?' under.

Konduktör Dot knackade på servetten. "Någon tänkte på visselpipor." Hon tittade närmare. "Och någon har klibbiga syltfingrar." I hörnet av servetten fanns ett litet tassavtryck, lila av blåbärssylt.

Pip flinade. "Ledtråd nummer två: syltiga tassar! Vi följer det klibbiga."

De tittade ner. Små lila avtryck täckte golvet och försvann in i Läsvagnen. Inne stod böcker mysigt i rader. En barnbok låg öppen på en plats. Ett klistermärke med en räv kikade från sidan, och ett mjukt orange hår hängde fast i kudden.

"Ledtråd nummer tre," viskade Pip. "Orange päls." Konduktör Dot log. "Och en god bok om rävar!"

De lyssnade. Någonstans framåt hördes ett litet, viggligt ljud. "fiii... fiii..." Det var inget stort tågtut. Det var ett litet!

Pip höll ett finger mot läpparna. "Shh. Hör ni det? Ledtråd nummer fyra: små tut!" De följde ljudet in i Bagagevagnen, där lådor bar etiketter och hattar stod i prydliga högar.

En låda på golvet vigglade. Det stod STRUMPOR OCH VANTAR på den. Ett silverband hängde från locket och fångade ljuset.

Pip lyfte försiktigt locket. Inuti satt en rävunge med klara ögon och stora, mjuka öron. Han bar en konduktörshatt som halkade ner över näsan. Mellan sina försiktiga tassar höll han den blanka visselpipan.

"Tut?" sa han i en hoppfull viskning.

"Hej," sa Pip leende. "Jag är Pip. Vad heter du?"

"Jag heter Finn," sa rävungen. "Jag ville öva på att vara konduktör. Jag ritade bilden för att säga snälla, men sedan var tåget så spännande att jag glömde fråga." Han tittade ner och kramade visselpipan som en skatt.

Konduktör Dot knäböjde vid lådan. Hennes ögon var vänliga. "Finn, du håller den väldigt försiktigt. Vi behöver det stora tutet för att starta resan. Vill du hjälpa oss genom att ge tillbaka den?"

Finns öron spetsade till. "Jag kan hjälpa?" Han räckte upp visselpipan med båda tassarna.

Konduktör Dot reste sig, tog ett djupt andetag och blåste. "TUUUU-TUT!" Loket Bo skälvde av glädje. Passagerarna jublade. Finns hatt gled över ögonen och han fnissade.

Pip tittade sig omkring i vagnen. "Jag har en idé." De tog en ren pappersmugge, klippte ett litet hål, knöt en bit garn och gjorde en liten låtsasvisselpipa. "Här, Finn. Du kan spela med."

Finn provade den. "Fiii!" Ljudet var litet och glatt. Alla skrattade.

Tillbaka på perrongen viftade Konduktör Dot med den gröna flaggan. "Alla ombord!" Pip och Finn klättrade in i första vagnen. Whistlebright rullade förbi trädgårdar, dammar med ankor och åkrar fulla av gula blommor.

"Mysterium löst," sa Konduktör Dot. "Vilka var våra ledtrådar?"

Pip räknade på fingrarna. "Smulor, en visselpipritning, syltiga tassar, orange päls och små tut." Finn nickade. "Och en hjälpsam strumplåda," tillade han.

Vid varje liten station blåste Konduktör Dot i silvervisselpipan. Finn tutade i sin papperspipa. Loket Bo svarade med ett stort pust, och passagerarna gjorde egna roliga tut med läpparna.

Den Försvunna Visselpipan var inte försvunnen längre, och Whistlebright sjöng sin glada sång längs spåren—vagn för vagn, ledtråd för ledtråd, tuff för glad tuff.