Den försvinnande vattenpölen

Pip och Dot lekte efter frukosten när de hittade en blank vattenpöl på trädgårdsgången. Den var formad som en konstig sko. När de lutade sig över den, visade vattenpölen en vigglig bild av deras näsor.

"Hej, vattenpöl," sa Pip.

"Den behöver ett namn," sa Dot. "Pölosaurus!"

De ritade en kritcirkel runt Pölosaurus. Sedan ringde mellanmålsklockan, och de rusade in.

När de kom tillbaka fanns kritcirkeln där. Vattenpölen fanns inte.

"Pölosaurus har försvunnit!" flämtade Dot.

"Då är vi Faktadetektiver," sa Pip. Han satte på sig en osynlig hatt. Dot satte på sig en annan. Deras hund, Nudel, viftade och la nosen nära den tomma cirkeln.

"Ledtrådar först," sa Dot. Hon hukade sig. "Jag ser ingen mugg och ingen hink. Ingen sörplade i sig den."

Pip rörde vid marken. "Gången är varm. Varm som rostat bröd." Han viftade med handen. "Jag känner lite vind."

Nudel sniffade på kritan, gäspade och plumpade ner under bänken. Hans vattenskål var fortfarande full.

"Inte Nudel," sa Dot. Hon kikade på staketet. "Ingen slangdropp. Inget rörläckage." Hon kikade närmare på cirkeln. Inuti kritringen såg marken lite mörkare ut än gången runtomkring.

Pip knackade på hakan. "Om den inte stänkte bort, och den inte blev söplad... var tog den vägen?"

Dots ögon gnistrade. "Fakta! Vi behöver fakta. Vi gör ett test."

De bar två små tallrikar till gången. Pip hällde en sked vatten på varje tallrik. Dot ritade en kritcirkel runt varje våt fläck.

"Den här tallriken ligger i solen," sa Dot. "Den här vilar i skuggan."

"Bra plan," sa Pip. "Vi tittar. Vi väntar. Detektiver räknar." De räknade långsamma hopp. "Ett hopp, två hopp, tre hopp..." En mjuk bris strök över kinderna. En skjorta på klädstrecket fladdrade och skrynklade mindre och mindre när den torkade.

Dot lutade sig över soltallriken. "Titta! Den våta delen är mindre än kritcirkeln."

Pip lutade sig över skuggtallriken. "Den här våta delen är fortfarande stor."

De väntade fem hopp till. Den våta fläcken på soltallriken bleknade till ingenting. Kritringen satt runt torr tallrik, som ett halsband utan sten.

"Vattnet är borta," sa Pip. Han vigglade med fingrarna i luften. "Men inte förlorat."

Dot flinade. "Det gick upp! När vatten blir varmt, bryts det i pyttepittpyttepittpyttesmå bitar för små att se. De flyter och blandar sig med luften. Det kallas avdunstning." Hon sa det långa ordet långsamt, som ett hemligt lösenord.

Pip andades på den metalliska vattenkanna. Dimmiga prickar dök upp, sedan bleknade. "Vatten kan gömma sig och sluta gömma sig," sa han.

Dot skrev i deras Faktaanteckningsbok: Fall: Försvinnande vattenpöl. Ledtråd 1: Varm gång. Ledtråd 2: Lite vind. Ledtråd 3: Soltallrik torkade snabbt. Faktum: Avdunstning flyttar vatten in i luften.

Pip knackade på den tomma kritcirkeln på gången. "Så Pölosaurus värmdes i solen. Brisen hjälpte. Den förvandlades till pyttepittpyttepittsmå bitar och flöt bort."

"Kanske de bitarna ansluter sig till ett moln någon gång," sa Dot och tittade på de pösiga bomullsformerna ovanför träden. "Sedan en dag faller de igen som regndroppar. Hej igen, Pölosaurus."

Nudel reste sig och klev i skuggtallriken med en plopp. Hans tass gjorde ett perfekt våtavtryck. Pip och Dot skrattade.

"Ännu en ledtråd!" sa Pip. "Vått gör märken." Han tryckte handen på stenen, sedan lyfte den. Ett handavtryck dök upp för ett ögonblick, sedan bleknade när den varma luften slickade det torrt.

Dot la en liten vattenpöl på gången med vattenkanna. "Vi tittar på dig," viskade hon. "Vi känner din hemlighet." Den lilla vattenpölen glimmade som silver. Långsamt, långsamt tunnades den ut och försvann.

Pip ritade en stor stämpel i anteckningsboken: LÖST.

"Vi hittar vårt nästa mysterium," sa Dot. Hon pekade på deras skuggor som sträckte sig bredvid dem. "Varför rör sig de där?"

Pip log. "Nytt fall snart. För nu—Detektiver dansar!"

De dansade inne i kriticirklarna medan Nudel jagade en fjäril. Den varma vinden drog i deras skjortor. Gången var torr. Deras huvuden var fulla av ledtrådar, och fickorna höll krita.