Den blå knappen

Mira hade ett Fixarbord i hörnet av lekrummet. Det fanns burkar med silverSkruvar som lät som regn när hon skakade dem. Mjuka kablar låg i slappa loopar, röda, blå och gula, som spagetti. En vänlig dator som hette Pip log från en ljus skärm och sa, "Hallå, uppfinnare," med en glad röst. Och på golvet, inte större än en matlåda, rullade Blink, Miras lilla runda robot med gelédropphjul och två vaggliga antenner.

"Idag," sa Mira och knackade hakan med en penna, "bygger vi Strumpsortaren!"

"Bip! Sorterar strumpor," kvittrade Blink och svischade fram och tillbaka. Han öppnade en liten låda i mitten. Inuti fanns kugghjul, klistermärken och en väldigt viktig del: en blank blå knapp. Knappen skulle starta Strumpsortaren när allt var klart.

Mira älskade knappar. Hon älskade klicket, trycket, den lilla hoppet hjärtat gjorde precis innan en maskin vaknade. Hon ville trycka på den blanka blå knappen först. Hon ville känna det klicket.

Hon kikade vänster. Hon kikade höger. Blink var upptagen med att räkna strumpor. Pip nynnade en mjuk melodi. Snabb som en viskning stoppade Mira den blå knappen i fickan.

De byggde tillsammans. Blink höll skruvar medan Mira vred den lilla skruvmejseln. Pip visade en bild på två strumpor på skärmen. "Matchy-matchy," sjöng Pip. De gjorde en rutschbana för strumpor, och en mjuk korg i slutet. När de var klara stod Strumpsortaren på fyra små fötter, prydlig och stolt.

"Knapp, tack," sa Blink och öppnade lådan.

Han blinkade. Lådan var tom. "Saknas: blå knapp," sa han.

Miras mage gav en liten vridning. Hon klappade fickan och kände den svala, runda formen. "Öhm..." sa hon och orden vaggade. "Kanske knappen rullade under mattan."

Pips skärm flimrade till en karta med en lysande linje. "Söker under mattan," sa Pip vänligt.

Blink svischade till mattan och lyfte hörnet med sin lilla arm. "Ingen knapp," sa han. "Bip. Ny idé?"

Miras kinder kändes varma. "Kanske den studsade i skon," sa hon och pekade.

Blink stack antennerna i skon. Han nös. "Ingen knapp," sa han och blinkade damm från ögonen.

De letade bakom växten, under soffan och inne i lektekannan. Pip visade dem stigar som eldflugslingor. Blink surrade och zoomade, hjulen gick snabbare och snabbare. Men det fanns ingen blå knapp någonstans, för den blå knappen var inte förlorad alls.

Mira såg Blink dunka försiktigt i en kudde och mjukt bonka nosljusen. Hennes mage gjorde en ny vridning, större nu, som en knut. Hon la handen i fickan och kände den släta knappen igen. Hon lyssnade på Blinks lilla motor, på Pips hoppfulla nynning, på sitt eget bumpbump-hjärta.

"Stopp," sa hon, väldigt tyst. Sen högre: "Stopp."

Blink pausade. Pip gjorde ett litet frågetecken på skärmen.

Mira tog ett djupt andetag. "Jag har knappen," sa hon. "Jag la den i fickan för att jag ville trycka först. Jag är ledsen."

Rummet blev väldigt stilla ett ögonblick. Sen bobbade Blinks antenner. "Tack för sanna ord," sa han med sin ljusa, bip-röst. "Sanna ord hjälper min karta."

Pip ritade en ny linje, rakt till Mira. "Hittade den," sjöng Pip med en glad liten drill.

Mira höll upp den blå knappen. Den blinkade i ljuset. "Låt oss göra en plan," sa hon. "Vi kan trycka tillsammans. Eller vi kan turas om."

Blinks ögon lyste grönt. "Tillsammans," sa han.

Mira log. Knuten i magen löstes upp och flöt bort som ett löst band. Hon snäppte knappen på plats på Strumpsortaren. Den passade med ett snuggt, vänligt klick.

"Redo?" frågade hon.

"Redo," sa Blink.

Pip räknade ner. "Tre... två... ett..."

Mira och Blink tryckte den blå knappen tillsammans. Klick!

Strumpsortaren nynnade till liv. Rutschbanan vaggade. Korgen öppnade munnen som en gäspande kattunge. Strumpor svischade nerför rutschbanan—randig med randig, prickig med prickig—plopp, plopp, plopp! Blink klappade sina små armar. Pip klappade med bilder av små händer.

Dörrklockan ringde. Miras vän Jay kikade in. "Wow! En strumpmaskin!" sa han.

Mira flinade. "Vi gjorde den," sa hon. "Och jag lärde mig något. När jag sa ett kanske-som-inte-var-sant blev sökningen hemskt rörig. När jag sa sanningen fungerade allt rätt."

"Sanning är bra data," la Blink till, nöjd.

Jay skrattade. "Låt oss sortera mina också!"

De matade maskinen fler strumpor. Den sjöng sin mjuka surrande sång och gjorde sitt prydliga arbete. Miras hjärta kändes lätt som en bubbla. Den blå knappen lyste och hela rummet verkade ljusare.

Och från den dagen höll Mira fickorna redo för verktyg—och orden redo för sanning. För i Fixarbordvärlden gav sanna ord det bästa sorters klick.