Den ärliga sparken

Det var en ljus lördag på Parkside-planen. Gräset var kort och kittlande. Rainbow Rockets stretcha

de i sina röda tröjor med gula stjärnor. Föräldrar jublade och vinkade. En liten hund vickade på kopplet.

Maya var den snabbaste Raketen. Hon hade snabba fötter och ett flin som växte när hon sprang. Jun älskade att passa. Nia skrattade och höll bollen nära, som om den var en vän. Theo vaktade målet med långa armar. Tränare Lila klappade och sa, "Fötter, hjärta, kul!"

Över de vita linjerna stod Green Tigers i randiga gröna. Deras kapten, Omar, studsade på tårna. Domare Sam blåste sin silverversselpipa. Tviiit! "Matchen igång!" ropade han.

Bollen rullade till Maya. Tapp tapp, dribbling, svisch. Jun skrek, "Jag är öppen!" Maya passade. Nia fångade. Raketerna rörde sig som ett rött band. De nådde målet. Maya sparkade—dunk! Bollen flög.

Sen—boop!—borstade den hennes hand när hon trilla

de. Bollen rullade i nätet.

Alla jublade. "Mål!" skrek Theo. Mayas kinder kändes varma. Hon tittade på handen. Hon visste regeln. "Vi använder fötter, inte händer." Magen kändes vicklande. Hon tittade på tränare Lila. Tränarens ögon var stadiga och snälla.

Maya reste sig. Hon gick till domare Sam. Rösten var liten men klar. "Den rörde min hand," sa hon.

Planen blev tyst. Domare Sam nickade. "Tack för att du berättar," sa han. Han pekade armen. "Inget mål. Frispark för Green Tigers."

Några sa, "Åhhh." Omar, Tiger-kaptenen, log mot Maya. "Det var rättvist," sa han. Tränare Lila high-fivade Maya. "Modigt spel," sa hon. Jun klappade hennes axel. "Vi har dig," viskade han.

Matchen började igen. Raketerna passade och passade. "Fötter, hjärta, kul!" ropade tränare Lila. Maya kände den vicklande känslan flyta bort. Stegen kändes lättare, som bubblor.

Omar dribblade snabbt. Theo kastade sig och räddade. Nia stal bollen med ett fniss. Jun gjorde en mjuk, klipsk passning. "Maya!" ropade han.

Maya sprang, men den här gången såg hon på fötterna. Tapp tapp. Hon letade efter Nia. "Här!" sa Nia. Maya skickade bollen rullande till henne som en present.

Nia sparkade—dunk! Bollen krökte förbi målvakten och kysste nätet. "Mål!" skrek alla. Ställningen var 1-1 nu. Båda lagen klappade för den vackra sparken.

Det fanns inte mycket tid kvar. Solen gjorde små diamanter på gräset. Raketerna och Tigrarna pustade och log. Det kändes som ett bra lopp.

Domare Sam höll upp fingrarna. "En minut!" ropade han. Omar dribblade, Jun blockade. Bollen poppade till Maya. Hon kunde skjuta. Hon kunde vara hjälte.

Hon lyfte huvudet. Hon såg Theo vinka från baksidan och Nia fri vid sidan. Maya flinade. "Lag!" sa hon till sig själv. Hon passade till Nia och Nia svischade den till Jun.

Jun tog ett djupt andetag och sparkade. Bollen dunkade stolpen—bonk!—och rullade längs linjen. Den gick inte in. Visselpipan blåste. Tviiit!

Matchen var oavgjord. 1-1. Lagen ställde upp och klappade händer. "Bra match!" "Bra match!" Omar knuffade knogar med Maya. "Ärligt spel," sa han. Maya knuffade knogar tillbaka. "Tack," sa hon.

Under det skuggiga trädet delade tränare Lila ut apelsinskivor. Juice droppade och alla skrattade. "Idag var min favorit," sa Theo. "Min också," sa Jun. Nia nickade. "Den passningen var perfekt, Maya."

Maya tog en tugga och smakade solsken. Inuti kände hon sig lugn och lätt. Hennes ärliga ord hade varit som en bra spark—rak och sann. Hon tittade på laget. Flinet växte lika brett som planen.

Och när de packade ihop började Raketerna en ny hejaramsa. "Fötter!" ropade tränare Lila. "Hjärta!" skrek laget. "Rättvist!" sjöng de alla tillsammans. Det lät som fotboll. Det lät som dem.