Bruno bygger en bro

Skogen var ljus och grön. Solljus fick löven att lysa som små flaggor. Bruno Björn vaknade, sträckte sina starka, lufsiga armar och snusade den söta talldoften.

Från långt borta hörde han floden gå, "Rus, sus, shhhhh." Bruno lunkade till stranden. Den lilla stockbron som korsade vattnet var borta. Floden hade vuxit stor och upptagen efter regnet.

Lönn ekorren skuttade ner från en stam. "Åh nej! Bron!" kvittrade hon.

Tussilago kaninen kikade från en klump ormbunkar. "Min morotslapp är på andra sidan," sa hon.

Pip bävern slog med svansen. "Jag kan gnaga pinnar," sa han stolt. Lärka fågeln svepte lågt. "Jag kan titta ovanifrån!" sjöng hon.

Bruno gnuggade hakan. Hans tassar var breda och starka, men hans röst var mjuk. "Vi kan göra en ny bro," sa han. "Skogen kommer att hjälpa oss."

Lönns ögon blev runda. "Hur?"

"Med vad vi hittar," sa Bruno. "Stockar och rankor. Släta stenar. Goda idéer."

Tillsammans gick de längs floden. Marken gick skviisch-skviisch under Brunos tassar. Han luktade våta löv och klibbig kåda. Lärka flög i loopar. "Där!" ropade hon. "En smal kurva! Stränderna är nära."

De hittade ett fallet träd fångat i törnebuskar. Det var stort och tungt och precis rätt.

Bruno lindade sina armar runt stocken. "Hiv—" sa han.

"Hå!" sa Pip och knuffade med svansen.

Stocken rullade lite. Dunk. Dunk. Dunk. Lönn rusade för att dra bort taggiga rankor. Tussilago hoppade och plockade raka pinnar.

Stocken gled mot det rusande vattnet. "Oj då!" pipade Tussilago.

Bruno planterade sina tassar i leran. Han kände jorden trycka tillbaka. "Jag har dig," mullrade han till stocken och till sina vänner. Han lutade sig, långsam och stadig. Pip knuffade en platt sten under stocken för att kila den. Stocken höll.

"Bra tänkt," sa Bruno till Pip.

De knuffade igen, tillsammans. Hiv-hå! Lärka vägledde dem från himlen. "Lite vänster! Lite höger!" sjöng hon.

När de nådde den smala kurvan tittade Bruno på floden. Den rusade och glittrade. "Vi ställer den stora stocken här," sa han. "Vi gör små steg för att hjälpa den vila."

Pip gnaggade små grenar. Chip, chip, chip. Tussilago radade upp pinnar som soldater. Lönn hittade slingrande gröna rankor och vävde dem som band.

Bruno letade efter en lång, stark gren. Han gled ena änden under en rund sten. "En hävstång," sa han. "Vi kan lyfta det tunga med det långa."

"Långa gör starka!" sjöng Lönn, och alla fnissade.

De tryckte. Stenen steg precis tillräckligt. Bruno gled in en platt sten. "Steg ett," sa han.

De gjorde ett steg till. Och ett till. Den stora stocken steg högre. Brunos axlar var trötta, men hans hjärta kändes lätt.

Till slut rullade de stocken över stegen. Änden stötte mot den andra stranden. Dunk!

Stocken vacklade.

"Vackla inte," viskade Tussilago.

Bruno satte en tass på stocken. Han andades in tall. Han andades ut långsamt. "Försiktig, gamla vän," sa han till stocken. Han tryckte med sin vikt. Vacklandet jämnades ut. Pip plaskade in i grundet och stoppade stenar vid sidorna. Lönn band rankor i korsande knutar. Lärka hittade fler rankor och släppte dem som gröna band från himlen.

"Prova," sa Lärka.

"Jag går först," sa Bruno. Han steg på bron. Steg. Pausa. Steg. Floden sjöng under honom, men bron var stark.

På andra sidan vände han sig och flinade. "Kom!"

Tussilago hoppade, hopp-hopp-hopp. Lönn rusade i små zips. Pip vaggade med svansen högt. Lärka flög ovanför, bara för att hon kunde.

De klarade det! På den andra stranden var bärbuskarna tunga av frukt. Lila, röd och blå. Bin surrade nära ett träd med ett gyllene hål.

"Mellistid," sa Bruno.

De plockade och gnaggade. Bär popp ade. Snart hade Tussilago en lila mustasch. Lönn hade klibbiga tassar. Pip hade ett glatt, plaskigt skägg. Brunos päls hade små bärprickar som fick alla att skratta.

"Vi gjorde det tillsammans," sa Lönn.

Bruno slickade en tass. "Skogen hjälpte oss, och vi hjälpte skogen," sa han. Han klappade bron. "Nu kan alla korsa."

Floden gick rus, sus, shhhhh, men mjukare nu. Solljus dansade på vattnet. En trollslända ritade en glänsande linje i luften.

"Vad ska vi bygga härnäst?" frågade Pip.

Bruno log och låg tillbaka på de varma, platta stenarna. "Låt oss lyssna på skogen," sa han. "Den kommer att berätta för oss."

De vilade, mätta och lyckliga, medan den ljusa, upptagna dagen gick vidare, och den nya bron höll stark.