Breezys stora dag

Vid Sunny Field-flygfältet satt ett litet blått flygplan som hette Breezy i solskenet. Vingarna var ljusa och blanka, och nosen hade ett glatt gult leende. När en bris kittlade stjärten, vippade den lilla propellern som ett glatt skratt.

Mia kom med sin pappa för att titta på flygplan. Hon höll i en röd keps och en gosekanin som hette Flink. "Titta, pappa! Det där ser vänligt ut," sa Mia och pekade på Breezy.

Kapten Jo, med hästsvans och ett brett flin, vinkade från Breezys sida. "Vill du träffa henne?" frågade kapten Jo.

Mia nickade. "Hej, Breezy," viskade hon. Breezy blinkade med lamporna som för att säga: Hallå!

Kapten Jo öppnade den lilla dörren. "Vill du följa med på en kort flygning runt fälten?"

Mias ögon blev stora. "Får Flink följa med?"

"Flink får följa med," sa kapten Jo. "Breezy älskar nya vänner."

Inne doftade cockpiten som ren luft och ny färg. Det fanns runda mätare som ansikten, en radio med en knapp och en blank spak. Mia spände säkerhetsbältet, och kapten Jo hjälpte Flink att sitta säkert också.

"Innan vi flyger gör vi våra kontroller," sa kapten Jo. Hon pratade i en vänlig rytm. "Vingar?"

"Vingar!" upprepade Mia och klappade på fönstret.

"Bränsle?"

"Bränsle!" sjöng Mia.

"Propeller?"

"Snurr, snurr!" fnissade Mia.

Breezy nynnade. Motorn gick surr-surr, sen vrrrruum. Propellern snurrade som en ljus, snabb blomma.

"Redo?" frågade kapten Jo.

Mia tog ett djupt andetag. "Redo!" Flink var modig och tyst.

De rullade nerför landningsbanan. Hjulen gick rummel-rummel, snabbare och snabbare. "Upp ska vi!" sa kapten Jo.

Svisch! Breezy lyfte. Marken gled bort som en filt som slätades ut. Fälten nedanför såg ut som en lapptäcke—grönt, gult och brunt. En flod ringlade sig som ett blått band. Får prickade kullarna som små puffar av popcorn. Ett rött tåg gled längs spåren som en ljus leksakorm.

Mia tryckte näsan mot fönstret. "Allting ser litet ut," sa hon.

"Härifrån ser vi mönster," sa kapten Jo. "Säg till om du ser vattentornet med ränder."

"Jag ska," sa Mia. Hon pekade. "Jag ser en skola! Den ser ut som en pusselbit."

En vänlig vind borstade Breezys vingar. Sen tryckte en annan lite hårdare. Breezy vaggade lätt till.

Mia höll Flink tätt intill sig. "Kapten Jo, vi vaggar."

"Bara lite guppigt," sa kapten Jo lugnt. "Himlen har småstenar också. Breezy vet vad hon ska göra." Hon klappade på instrumentpanelen. "Vingar stabila, Breezy."

Breezy rätade ut vingarna. Motorn spann starkt och mjukt. Mia kände att magen lugnade sig.

De cirklade över floden. En vit segelbåt flöt som en papperstriangel. Fåglar flög långt nedanför, fladdrade som strössel. Kapten Jo höll säkert, brett avstånd.

"Låt oss hitta det randiga vattentornet," sa kapten Jo. "Sen kan vi följa floden hem."

Ett puffigt moln gled framför staden. "Var tog tornet vägen?" frågade Mia.

"Ibland leker himlen tittut," sa kapten Jo. "Vad annat kan hjälpa oss?"

Mia funderade. Hon tittade på kartbilden på instrumentpanelen. Hon kikade ut igen. "Det röda tåget går mot bron. Bron korsar floden. Floden leder till tornet!"

"Smarta ögon," sa kapten Jo.

Breezy gjorde en mjuk sväng. Det röda tåget svängde, bron dök upp, och där—kikande bakom molnet—stod vattentornet med godisränder. Mia jublade. "Där är det!"

"Hemvägen," sa kapten Jo.

Breezy följde det blå flodbandet. Landningsbanan kom i sikte, lång och rak som en grå penna på gräset.

"Hjul redo," sa kapten Jo mjukt. Mia höll Flinks tass.

Kvitter-kvitter sa däcken. Breezy rullade, långsammare, långsammare, sen stannade med en lycklig suck.

På marken hoppade Mia ut. "Du gjorde det, Breezy!" Hon klappade den varma blå sidan.

Kapten Jo fäste en blank klistermärke nära Breezys dörr—en liten guldvinge. "Första Stora Dagen," sa hon.

Mia ritade snabbt en bild med kritan: Breezy på himlen, flodbandet, det lilla röda tåget. Hon satte bilden på hangarväggen.

Breezy blinkade med lamporna igen. Vinden prasslade i gräset, och flygfältet nynnade med tysta ljud.

"Kan vi flyga igen?" frågade Mia.

"En annan dag," sa kapten Jo. "Himlen är här och väntar."

Breezys propeller snurrade en sista mjuk gång—som om hon nickade ja.