Berättelsen om Ferdinand

Munro Leaf
4,9
8 betyg
2 min

En gång levde det i Spanien en liten tjur som hette Ferdinand. Alla de andra små tjurarna han levde med brukade springa och hoppa och stångas, men inte Ferdinand. Han tyckte om att bara sitta tyst och lukta på blommorna. Hans favoritplats var under en korkek i hagen. Där kunde han sitta hela dagarna och bara lukta på blommorna. Hans mamma oroade sig ibland för Ferdinand. Hon var orolig att han skulle bli alldeles ensam. "Varför är inte du med de andra små tjurarna och springer och hoppar och stångas?" brukade hon fråga honom. Men Ferdinand skakade bara på huvudet. "Jag trivs bättre här, där jag kan sitta och lukta på blommorna", svarade han. Och hans mamma förstod att han inte kände sig ensam och lät honom bara sitta där, och vara lycklig.

Allt eftersom åren gick blev Ferdinand större och större. Till slut var han jättestor och jättestark. Alla de andra tjurarna som vuxit upp tillsammans med honom brukade stångas hela dagarna. Deras högsta dröm var att bli uttagna till tjurfäktningen i Madrid. Men inte Ferdinand. Han tyckte fortfarande bäst om att bara sitta under sin korkek och lukta på blommorna.

En dag kom det fem män i lustiga hattar för att välja ut den största och starkaste tjuren att ta med till tjurfäktningen i Madrid. Alla de andra tjurarna sprang runt och hoppade och stångades för att visa männen att de var de starkaste, och att de skulle bli uttagna att följa med. Ferdinand visste att de inte skulle välja honom och han brydde sig inte om det. Det enda han brydde sig om var att lukta på sina blommor. Så han gick till sin korkek och satte sig rakt på... en humla! Ferdinand gav ifrån sig ett vrål och flög fram ur korkeken. Han sprang och hoppade och plogade marken med hornen som om han var galen. De fem männen såg honom och alla började de jubla. Där var den största och starkaste tjuren av dem alla. Han var just den som de ville ta med sig till Madrid!

Så de satte honom på en kärra och körde honom till tjurfäktningen i Madrid. Vilken dag det var! Flaggorna vajade och orkestrarna spelade, och alla damerna hade blommor i håret. Sen kom en parad in på tjurfäktningsarenan. Först kom banderiljärerna. Sen kom pikadorerna på sina hästar. Och sist kom matadoren, som var den stoltaste av dem alla. Han tyckte han var bra stilig med sin kappa och sitt svärd, och bugade sig mot damerna.

Sen kom tjuren. Och du vet vem det var, inte sant? Ferdinand. De kallade honom Ferdinand den store och alla var rädda för honom. Alla banderiljärerna var rädda, och pikadorerna var ännu räddare. Och räddast av dem alla var matadoren.

Ferdinand sprang in mot mitten av arenan och alla skrek och klappade i händerna för de trodde det skulle bli en storslagen tjurfäktning. Men inte Ferdinand. När han kom till mitten av ringen såg han blommorna i alla damernas hår och satte sig ner och luktade. Och banderiljärerna blev arga. Och pikadorerna blev ännu argare. Och argast av dem alla blev matadoren. Han var så arg att han grät och slet sitt hår eftersom han inte fick visa hur modig han var.

Så de fick köra hem Ferdinand igen. Och så vitt jag vet sitter han fortfarande under sin korkek, och luktar på blommorna. Och han är mycket lycklig.

Slut

Betygsätt sagan

Mer av Munro Leaf